När ljuset kom
I den by där jag bodde som barn kom de elektriska ledningarna mycket sent. Vi använde fotogenlampor. De osade starkt och lyste dåligt. Min mor var så ledsen för att de sotade ner taket. Ofta fick hon skicka efter en gubbe som strök taket med krita för att det skulle bli vitt. En gång hade det blivit ett hål i taket också. Då satte takstrykaren en lapp på hålet som klister använde han bland annat sirap till stor glädje för de små mössen som bodde över taket i trossbottnen.
Då arbetet var färdigt fick hantverkaren kaffe. Min mor och han satt vid bordet. De fick då höra att det knaprade över deras huvuden och det föll ned sågspån mitt på bordet. De riktade sina blickar mot höjden och fick då se en liten mus, som ätit sig igenom den sirapsindränkta lappen. Nu satt musen och stack ner sin lilla nos genom hålet och beskådade dem som drack kaffe.
Det var rätt så mycket arbete med att hålla en fotogenlampa i ordning. Oljan skulle fyllas i, veken skulle skötas, så att den inte blev uppbränd. Glaset skulle sotas. En dag talade en flicka som bodde i granngården om för oss barn att det fanns något som hette elektriskt ljus. Hon sade att det kunde tändas bara genom att man tryckte på en knapp på väggen. Vi trodde att hon ljög. Vi var inte så stora att vi själva kunde läsa några tidningar eller böcker.
Jag hörde en gång ett par äldre f.d. samhällsbor, vilka sedan många år varit bosatta i Stockholm, samtala om deras barndoms största upplevelse. En av dem sade: ”Minnes du första gången de tände den stora gaslampan utanför järnvägsstationen?” Vilken upplevelse det var. De hade bott i Stockholm i många Herrans år och sett många märkvärdiga saker. Men det som hade gjort det allra största intrycket på dem var när de som små sett den stora lampan tändas vid det lilla samhällets järnvägsstation.
Ar 1927, samma år som Charles Lindberg flög över Atlanten, hände det förunderliga i vår avgränsade lilla värld. Några, av samhällets mest betrodda män hade samlats och fattat sitt beslut. De bildade en elektrisk andelsförening. De luffade genom skogar, mossar och moras. De mätte, stakade ut och donade. De tog sig genom terrängen två mil till ett annat samhälle, där de redan hade den elektriska kraften. Stolpar och ledningar sattes upp med mycken möda. Det dröjde inte länge, förrän den första glödlampan spred sitt sken över omgivningen. Det var en stor dag.
Men vi, som bodde i en by utanför samhället, fick vandra i halvmörker under vintermånaderna i ytterligare 20 år. Jag hörde en gång talas om ett äldre par som köpt en frysbox. De blev obehagligt överraskade, då de fick se hur stor elräkningen blev. De hade sedan bara en 15-watts lampa tänd i huset.
Själv har jag inte mycket mera tänt just nu. Jag vill vara solidarisk och spara ström. Vi går här och famlar i mörkret. Men den som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus. Våren kommer så sakteliga. Då skall ljuset stråla från många källor. Det är från solen och svenska Vattenfalls styrelse som ljuset kommer.
Troll