När fotbollen kom till byn

Han kom till byn från den närliggande staden. Där hade man länge sparkat fotboll. Han var egentligen skomakare, av den gamla hederliga och kunniga yrkeskåren. Alltså kunde han tillverka ett par kängor eller ett par stövlar för en man, men även en smäcker damsko, som skulle skydda en vacker kvinnas fot, från farliga stötestenar och från grus och modd; fick under hans yrkeserfarna händer den rätta utformningen och fasonen. Kanske fanns det något samband mellan hans skoreparationer och skotillverkning och att han spelade fotboll på sin fritid.

Nu uppsamlades allt vad som uppbringas kunde bland bygdens unga, manliga spänstiga garde. Olika fotbollsplaner stod till förfogande. De hade väl icke de rätta måtten och inga vita streck som bevisade var bollen skulle vara död, men det gick bra ändå. Den ena planen som användes, var en stor ladugårdsbacke. Där fanns en och annan stor sten. En sådan kunde man undvika under sina dribblingar. Ett problem var att korna lämnat sina visitkort där. Och kor har stora visitkort. Bollen kunde hamna på ett sådant ställe. Värst var det, om man efteråt skulle nicka bollen, men lite får man väl tåla.

På lastplatsen vid järnvägen var en stor plan. Där fanns ett plank vid sidan. Man behövde inte tillämpa inkast utan istället utnyttja planket att studsa mot, när man skulle leka bort en motståndare. De som skulle vara med fick i sig inpräntat vad uttryck som ”offside”, ”centerforward” mm betydde. Dem har vi fått från engelsmännen som hittat på sånt där. I England har alltid funnits en massa folk, som inte arbetar. För att tiden inte skall bli så lång för dessa människor, har de hittat på sporter av olika slag som cricket, fotboll och tennis. Dessa sysselsättningar har sedan exporterats till andra länder.

Skomakaren lyckades få ihop en idrottsförening. Man byggde en plan som inte var så dum. Där hade varit en mosse förut. Därför är där en svacka. Hur mycket sten och grus man än fyller i är svackan lika djup. De första åren var det dåligt med fotbollskulturen i byn. Publiken från hemorten och bortalagets publik stod på varsin sida av planen och skrek glåpord och sjöng nidvisor till varandra. Det kallades ”hejaramsor”. I massmedia, d.v.s. ortstidningen, kunde man läsa matchresultaten.

En beklaglig historia var väl, när Håkan gjorde ett av sina vackraste mål. Det skulle ha stått: ”Bland det mest remarkabla, som hände i andra halvlek, var när Håkan, hårt trängd, sköt i ribbans underkant.” Men genom något misstag kom vokalen i sköt att utbytas mot ett e, varigenom det hela blev mer remarkabelt än det i verkligheten var.

Det fanns särpräglade profiler i laget. En sådan var ”Greven”, som spelade iförd baskermössa och lackskor. Som benskydd innanför sina fotbollsstrumpor gagnade han Åhlén & Holms postorderkatalog.

”Bagarn” var märkvärdig såtillvida, att han, när han skulle nicka, hoppade upp i luften och hängde kvar där, tills bollen kom. Då nickade han till, ofta med mål som följd.

Vårt lag gästade en främmande ort. Bland publiken fanns Albin. Han hade två söner med i deras lag, och var mycket intresserad. Ställningen var 2-2. Det var bara några minuter kvar. En av våra spelare sköt ett skott. Det gick lite utanför. Albin stod vid stolpen. För att inte målvakten skulle behöva hämta bollen, petade Albin till bollen i riktning mot målvakten. Den gick i mål. Domaren blåste för mål. Albin och spelarna protesterade. Domaren var obeveklig. Han ändrade inte sitt domslut.
Vi vann med 2-3.

Tio år senare träffade vi Albin på en kvalificeringsmatch i Emmaboda. Hans allra första ord var: ”Vecket jävla maul, dö.” Trots de tio åren hade han inte glömt det fatala målet.

Troll