Ljus i novembermörkret

Det är i November, regnigt,. kallt och ruskigt. Vi går i mörkret mot ljuset. Vad är det som åstadkommer ljuset? Ljuset kommer från en glasugn i en hytta. Oljan brinner i glasugnen. Förr var det ved som brann. Nu brinner olja. Glasbruket hamnade där en gång i tiden för att det var en skogrik trakt. Nu tar man ändå inte bränsle i skogen. Nu tar man det ända nere ifrån Persien. Det blir billigare så. Varför styr vi nu våra steg till hyttan? Jo, vi skall spela på en hyttgudstjänst. Varje år vid denna tid anordnas en gudstjänst i hyttan.

 

Det verkar som om musik skulle ha en viss anknytning till glas. Man kan spela på glas. Mozart skrev konserter för glasharmonika. Vid varenda glasbruk har de en musikkår. Kanske är det de tyskar, bömare, valloner och folk från Bayern som under århundraden kommit hit för att arbeta i våra bruk, som har fört med sig seden att blåsa i lurar och horn. Därnere har ju detta musicerande ännu äldre anor än här. Och självaste Franz Berwald, den kanske störste inom svensk musik, tänk han var ju disponent på ett glasbruk en tid. Det var för att svenskarna var så avogt inställda till hans musikskapande. Gång på gång försökte han komma med musik inför den svenska publiken. Men de visade honom ständigt kalla handen. Därför for han utomlands. Och där insåg de hans storhet. I musikens högborg staden Wien. Men han kunde inte leva på sin musik utan fick försörja sig med fotvårdsinstitut och som sagt glasbruk,

Vi plockar upp våra notställ i närheten av den varma ugnen. Folket börjar komma. Prästen, som skall predika, är en missionssekreterare. Vi spelar stycken av Schubert och Mozart. En kör sjunger. Och prästen predikar, Han talar om människors egoism, om orättvisor över hela världen, om kastväsendet i Indien som han har färska erfarenheter av. Han läser en dikt aven indier, som inte vet om han skall vara glad eller ledsen över människornas fruktsamhet, då det inte finns mat och dryck till alla. Han vet inte hur han skall bedja till sin skapare. Inom många folk har man väl förr velat ha många barn.

Prästen läser till och med ur Maos lilla röda. Det har jag aldrig hört en präst göra tidigare. Men han tar samtidigt avstånd från det som där predikas. Ty där predikas ”Öga för öga och tand för tand” och prästen själv bekänner sig till bergspredikans ord om att vända vänstra kinden till, då man fått en smäll på den högra.

Jag är en syndig människa. Dessvärre vandrar ofta mina tankar i riktningar som utan tvekan kan betecknas som syndiga. Det är så svårt att hålla sina tankar koncentrerade till prästens ord. Det lär ju vara så farligt att gå ute i städerna på kvällarna numera. Rätt vad det. är, så har man sig en söting i planeten. Jag har själv aldrig varit ute för det. Peppar och salt. Ta i trä. Men det berättas så. Men om det nu dyker upp en, som har fått i sig mellanöl eller ännu värre saker och klämmer till en, skall man då bara vrida på sig, så att han kommer åt att klämma till en gång till! Jag är mycket tveksam.

Men prästen är så sympatisk. Han talar så vackert om kärleken som finns och som borde finnas i ännu högre grad. Och jag erinrar mig Geijers ord: ”Av den kärlek som går genom världen föll ock en strimma in i min själ!”

Troll