Den gamla kasernen

En gammal glasarbetare talade om för mig hur det var på tjugotalet i brukssamhället. Det stod en stor kasern med sjutton lägenheter mitt i samhället. Lägenheterna var omoderna och bestod mestadels av två rum och kök. Men så gott som varenda lägenhet bodde far, mor och sådär fyra, fem, sex, sju eller åtta barn. De måste ha varit trångbodda. Men det gick bra ändå.

Många av glasarbetarna hade arbetat i främmande länder, innan de slog sig ner här i ett samhälle i mörkaste Småland. De hade arbetat i Belgien, Tyskland, Frankrike, Finland, Danmark, Norge. Ja, någon hade t.o.m. varit i Brasilien. Han påstod, att där hade inte glasarbetarna tillgång till rent vatten och det är en vara, av vilken det går åt mycket i ett glasbruk. Han sade, att de i stället fick dricka öl, vin och ännu starkare saker. Det verkade som om han, då han kommit tillbaka till sven­ska nejder, hade svårt för att återgå till det gamla hederliga och relativt ofarliga svenska vattnet.

Jag erinrar mig, att jag en sommar gjorde en resa med min familj till Venedig, varvid vi besökte ett glasbruk utanför denna stad. Jag tror, att det he­tte Murano. Där drack arbetar­na öl under arbetets gång. Av deras röster lät det som om ölet inte var fritt från alkohol.

Men för att återgå till vårt brukssamhälle, så var det en familj med fyra barn. De kunde inte få rum i härbärget. Jag menar kasernen. De fick länge bo i uthuset, närmare bestämt i tvättstugan. Där tvättade alla glasarbetarfruarna som bodde i kasernen, och även en del andra. De dagar då de skulle tvätta, och det var ju rätt ofta, sade de till henne, som bodde i tvättstugan: ”I dag får du flytta undan dina saker för i dag ska vi tvätta.” Och det gjorde hon. Ett av de barn, som växte upp i denna tvättstuga, har haft lyckan med sig ekonomiskt sett och har nu en aktad position inom glasbranschen.

En av sönerna i en av de stora familjerna var tekniskt begå­vad. Det var på den tid då radion gjorde sitt första intåg i bygder­na. Han konstruerade en kris­tallmottagare med lurar. Det gick, om man hade tur, att höra både musik och tal i lurarna. Han kunde även koppla en mik­rofon, gömd i ett annat rum, till lurarna. Han hade gjort så en gång och bad därefter sin mamma komma och lyssna. Själv stod han i det andra rum­met. Han började med att säga ”Stockholm-Motala”. Sen sade han en del saker, som inte går att skriva i tidningen. Gumman blev mäkta förgrymmad. Hon kastade lurarna och beklagade sig högljutt över att det fanns så oförskämt folk anställda i Sve­riges rundradio. Hon fick sedermera reda på hur det hängde ihop.

Med tiden tog hon dock en liten hämnd. Det var vid den tid, då boxaren Harry Persson var mäkta populär. Tidningarna skrev om honom. Ungdomarna talade om honom. I gottaffärer­na såldes ett slags sega gubbar, som föreställde Harry Persson. I ett av rummen hade radiotekni­kern häktat loss fotogenlampan från sin krok i taket. I kroken fäste ynglingarna, en sådan där boll, som boxare använder. En som studsar tillbaka, då man smäller till den. Den var även fäst i golvet. Pojkarna tränade hela kvällarna på denna boll för att bli lika Harry Persson. De tränade också brottning.

Hur det nu gick till så fick radioreparatören ont i ryg­gen. En av pojkarna fick ont i magen. Nu vandrade de den två mil långa vägen till en klok gumma. Hon ordinerade och sände med dem varsin literbutelj med nå­gon gulbrun vätska. Den skulle intagas matskedsvis. Men mor i huset råkade tappa och slå sönder radioteknikerns flaska, av lingon, vatten och skokräm fix­ade hon en ny medicinflaska.

Den som drack medicinen, talade varje dag om förbättringen i sitt hälsotillstånd. Något som han helt tillskrev sin utomor­dentliga medicin. Då modern ef­ter en tid redogjorde för saker­nas tillstånd, blev han minst lika upprörd, som hon blivit efter att ha blivit lurad av lurarna.

Troll