Bisyssla

Då jag hör talas om biskötsel, kommer jag alltid att tänka på en liten man, som bodde i min hembygd, då jag var barn. Han var född i Böhmen. Det sades, att han rymt till Sverige för att slippa att åka ut i kriget. Här stannade han till sin död. Han var duktig glasarbetare. Någon språkmänniska var han nog inte. Han hade ofta tysk ordföljd i sin svenska. Det kunde ju låta lite roligt ibland.

Han ansågs vara en aning snål. Han köpte inte snus själv utan gick i stället omkring och tiggde en pris här och en där av sina arbetskamrater. Därför, när han fyllde år, samlade arbetskamraterna in pengar och köpte en hel kagge snus. En riktig storförpackning. Då låtsades böhmaren bli arg. Men det sades, att man sett honom gå och gömma snuskaggen i en vedtrave vid bruket. Dit gick han sedan och fyllde på sin dosa vid behov, tills innehållet var slut.

Då vi satt hela familjen vid vår söndagsmiddag, kunde det hända att vi fick höra långa, utdragna kattjamanden utanför husväggen. Vi blev kanske förvånade över att katterna höll väsen vid den tiden på dagen. De brukade ju mest hålla på om kvällar och nätter, men efter en stund visade det sig, att det var böhmaren, som härmat en katt. Han hade sina små skämt för sig. Han kom fram och visade sig och skrattade gott.

Nu kom han för att inspektera min fars bisamhällen. Bina och deras skötsel var hans allt överskuggande intresse på hans fritid. Folk kallade honom för ”Bikungen”. ”Di är snälla kräk”, sa han om bina och vände för en gångs skull orden rätt.

Då han arbetade med bina, hade han aldrig slöja eller handskar, som man brukar se en del biodlare använda. Det var som om de små varelserna aldrig brydde sig om att ofreda honom. De märkte väl, att han var deras vän, fast han tog deras vinterföda.

Förmodligen fick de väl socker i stället. Det snackades mycket biskötsel mellan min far och vår invandrade vän. Den honung vi fick blev ett välkommet tillskott i vårt fattiga hushåll.

På sommarkvällarna kunde vi barn stå och lyssna utanför kupan. Det hördes en drottning, som sade: ”Ut, ut, ut, ut”. Och så hördes det en som var grövre i målet. Hon sade: ”Far, far, far, far”. Åtminstone tydde vi deras läten så. Det är visst den gamla drottningen, som beger sig ut och tar en svärm bin med sig.

På den tiden använde man ofta kupor av flätad halm till bostad åt bina. Över halm­kupan satt en konformig hatt av papp eller bark. Det kom en gammal farbror, som hette Johan Ek. Han satt många dagar ute i vår vedbod och flätade halmkupor. Det är kanske en konst, som nu blivit bortglömd. Man högg enbuskar i skogen och satte framför bikuporna. Det var meningen, att de svärmande bina skulle sätta sig i dessa buskar.

I mörkret på kvällen såg de nästan ut som människor. En kvinna, som besökte oss en kväll, hälsade artigt ”God afton” åt en av buskarna och hade sedan mycket roligt åt sitt misstag.

Det var inte alltid säkert att de svärmande bina satte sig i en sådan där buske. En gång flög en svärm högt upp i en tall. Min äldste bror satte upp en stege mot tallen, sågade av grenen på vilken bina satt och skulle gå ner med svärmen, men han råkade skaka till på grenen.

Hundratals bin stack honom på alla delar av kroppen, som de kom åt. Han fick något slags frossa och var ganska illa däran. Vi gav honom brännvin som mot­gift. Om det var bra, vet jag inte. Sen for vi till· läkare med honom. Jag minns inte om han fick någon medicin. Men efter ett par timmar var han åter rask och kry.

Troll