Dra åt skogen
Intet är så skönt som att dra åt skogen för att leta efter svamp. Jag går i den s.k. ”Gråstensmon”. I en uppslagsbok står det: ”Gråstensmon är en av Smålands kargaste trakter”. Den ligger i Hälleberga och Lenhovda och även delvis i Ekeberga socknar. Den kallas så för att där finns mängder av små och stora stenar och klippblock, som där avlämnats av inlandsisen. Jag vet inte var isen har hämtat dem, kanske inte så långt bort?
En geolog från Karlskrona gick flera somrar där och ritade och fotograferade och skrev en avhandling på svenska och engelska om Gråstensmon. Om han skulle läsa detta, är jag tacksam om han hör av sig. Här och där finns s.k. ”Dödisgropar”. Där lär isen ha stannat allra längst kvar och där bildar blocken något som nästan ser ut som en fornlämning, alltså bronsåldersrösen.
En grop, som ligger nära landsvägen mellan Målerås och Lenhovda, om den finns en sägen. Backen i närheten kallas än i dag för ”Narra Backe”. Det sägs, att ett gäng rövare brukade sitta där och meta i gropen, som i regel är vattenfylld.
Bönderna kom med myrmalm och träkol i sina vagnar. De var på väg till järnbruket i Orrefors, eller kanske ända till Kalmar stad. Bönderna stannade med sina hästar och uttalade sitt tvivel om att det kunde finnas någon fisk i denna pöl. Då sade rövarna: ”Nappar dä inte här, så nappar dä väl på ett annat ställe”. De lurade bönderna med sig in i skogen. Ett stort klippblock ligger över en håla i skogen. Den kallas ”Rövarkulan” eller ”Tjyvakulan”. Där tog ifrån bönderna deras pengar.
Det berättas, att de även tillfångatog en flicka i Postgården utanför Målerås och att de hade henne i den där kulan. Hon lyckades dock rymma och avslöjade deras vistelseort.
I dag är vägen till Tjyvakulan snitslad, så att man besöka platsen. Folk brukar krypa ner under stenen för att se hur där ser ut.
1917 gick en svår skogsbrand fram här. Hundratals människor var på plats och kämpade mot elden. Det sägs att det var tåget på den smalspåriga järnvägen Målerås – Kosta – Lessebo, som orsakade branden. Där gick ett lokomotiv som kallades för ”Kosta-Pysen”. Somliga säger, att Pysen blev oskyldigt utpekat som orsak till branden. ”Det var åskan”, säger en del.
Det hände en del på den där banan. Tåget gick sakta i uppförsbackarna. Ett par studenter steg av. De skulle plocka blommor, sa de. De var på väg till ett jubileum i Växjö och skulle åka via Lessebo.
Lokförare Ahlberg med sin eldare Jonasson var två spjuvrar. De eldade på under ångpannan allt vad de kunde för att snabbt kunna öka farten. Tåget drog plötsligt iväg med god fart och studenterna började springa för att hinna ifatt men lyckades inte. De kom inte till jubileet, eftersom de fick gå till Kosta. Jonasson levde tills han var över nittio år. Han berättade själv den här historien för mig.
Räls och slipers är upptagna. Jag brukar köra på den gamla banvallen, då jag ger mig ut på mina exkursioner. Jonasson i berättelsen var farfar till en av mina vänner. Denne är en farlig konkurrent till mig om kantarellerna. Han tillbringar en stor del av sin fritid i skog och mark. Han brukar springa fort. Min hastighet påminner mera om loket ”Pysen” i uppförsbackarna.
Troll