Leve idrotten!

Många stunder av mitt liv har jag ägnat åt idrott, dock mest som en kota i idrottens svans. Jag är så gammal, att jag tydligt minns olympiaden i Berlin. Dock var jag icke där.

Jag följde intresserat med i händelsernas gång med hjälp av en radioapparat. Den var utrustad med anodbatterier och ett ackumulatorbatteri. Det senare var man tvungen att ladda upp allt emellanåt. Det var en uppfinning av Luigi Galvani, som gjorde detta möjligt. Vi fick åka till en man, som hade något slags inrättning, med vars hjälp man kunde ladda upp batteriet. Vi hade inte själva tillgång till elektrisk ström.

Alltnog Erik Ny hade klarat sig bra i försöken och mellanheaten på sträckan, 1 500 meter. Nu skulle finalen gå. Vi gick där och hade förhoppningar om att Erik Ny skulle ta medalj, då mitt i alla förväntningar tog ackumulatorbatteriet slut. Det hördes ingenting i apparaten. Det var inte annat än att gå till ett hus på andra sidan järnvägen. Där bodde en gammal rallare. Han hade varit med och byggt järnvägar från norr till söder i Sverige. Hans kulle säkerligen ha kunnat stå för en hel serie av radioprogram genom att berätta om sitt händelserika liv, men nu var det 1 500 meters-loppet vi ville höra, så vi uppsökte rallaren, jag och flera syskon till mig. När jag kom, sade han: ”Jaså du är också intresserad av den dära polympen?” Sven Jerring refererade så som bara han kunde.

Han var fantastisk. Fast han påminde nog något om en amerikansk väckelsepredikant, när han var som värst i farten. En gammal gumma från ett torp i ett lugnt och avlägset läge var på besök och höll just på att dricka kaffe. Hon skrek: ”Jag blir tosi, om jag skall lyssna på dä dära. Stäng, au at”. Men vi stängde dörren till det rum, där hon befann sig i stället.

Erik Ny var i täten ett slag i början, men han orkade inte. Han var för vek och föll tillbaka. Annars hade han en mycket vacker löpstil, enligt vittnesmål och så dök där upp en läkare från Nya Zeeland, som hette Jack Lovelock. Han satte nytt världsrekord på 3,47,8. Det ansågs vara oslagbart. Det sa man om alla rekord på den tiden.

Nu springer man på nästan tjugo sekunder kortare tid. Fast banorna är annorlunda preparerade nuförtiden. Jack Torrance hade ett världsrekord i kula. Det löd på 17,40 och stod sig i många år. Det ansågs också oslagbart. Nu stöter man fem meter längre. Men det beror nog på att kulstötarna fått bättre mat när de var. små. Den mat de fick förr i tiden var inte mycket att hurra för.

Simmaren Arne Borg satte också ett fantastiskt världsrekord i simning 1 500 meter. Jag tror, att det stod i sig i tjugo år, innan japanerna slog det. Nu finns det. unga simmarflickor som simmar fortare på sträckan än Arne Borg gjorde.

I detta sammanhang erinrar jag mig berättelsen om en indier, som ställde upp i olympiska spelen i London 1948. Han hade mycket långt hår och skägg. Innan han företog sitt första hopp i tävlingen, genomgick han en mycket omfattande procedur. Jag vill minnas, att Rit-Ola förevigade honom med sitt ritstift. Indiern flätade sitt långa hår och band upp det. Ho’ vet, om han inte flätade sitt skägg också. Därefter band han noga upp sina höftskynken och de kläder, som en äkta hindu bär. Efter alla procedurer satte han äntligen igång att hoppa. Han rev ribban i samtliga tre försök. Jag vet inte om han omedelbart vände hem till Indien, eller om han fick se resten av tävlingarna. Jag vet ej heller om han rev med skägget eller med håret. I så fall sade han väl vid hemkomsten: ”Det var på håret att jag hade klarat mig”

Troll