Att göra en strut

Det har aldrig blivit av för mig att bikta mig. Det lär vara välgörande för en människa. I stället biktar jag mig nu så här offentligt. Alla har vi väl vara små eller stora synder, som vi har begått, och som vi sedan har dåligt samvete för.

Då jag var liten, bodde vi en bit utanför ett samhälle. Vi var många syskon och var och en fick hjälpa till så gott han kunde för att det hela skulle fungera. Då mor skulle baka bröd, så bakade hon ordentligt så att det skulle räcka en tid framåt. Hon sände tre av sina småpojkar till att gå och köpa mjöl. Min äldre bror var stark. Han fick bära hem tio kilo. Jag och min yngre bror fick bära hem fem kilo var. Vi fick tjugofem öre var för vår prestation.

Min yngre bror och jag gick till den automat som hängde på järnvägsstationens vägg. Om man stoppade i tjugo­femöringen fick man ut en ask chokladpraliner. Det gjorde vi. Men eftersom automaten befann sig på stationshusets solsida, så hade pralinerna smält och var ganska kladdiga, men de strök med ändå.

Min äldre bror sparade sin tjugofemöring. Han sparade alltid sina pengar. Sådan var han hela sitt liv. Jag har fått en tveksam inställning till sparande. Ty när min bror var en ung vacker yngling på tjugotre år fick han inte vara med längre i det Verner von Heidenstam kallar ”den gyllene människoleken”.

Men nu till min egentliga synd. Ibland då mor skickade mig för att handla en stor börda med varor kunde det hända att jag utan hennes tillåtelse inköpte för fem eller tio öre ”hemkokta” karameller. Det var ett slags polkagrisar vi kallade så. Jag var noga med att riva sönder den papperslapp på vilken expediten utfört sammanräkningen. Då jag gick hem, gick jag en skogsväg, där jag inte riskerade möta någon.

Och jag satte skyndsamt i mig karamellerna.

Jag vet inte om det kan anses förmildrande för mig det som jag en gång fick höra av en kyrkans tjänare. Vi satt i god a vänners lag vid var sin kaffekopp. Alltså icke samlade under biktens allvar. Jag talade då om historien om mina olovliga karameller. Han omtalade då att han i barndomen gjort något liknande. Men i hans fall rörde det sig om läskedrycker. Vilken synd som skall anses svårast är jag icke kompetent att avgöra.

En gång kom jag till handelsboden. Tankspridd har jag alltid varit. Jag tog upp en lapp ur min ticka. På den stod uppräknade en massa varor. Jag läste upp dem en vara i sänder. På den tiden hade man de fiesta varor som mjöl, socker, jäst och dylikt i lösa i lådor och bingar. Man hade dem inte paketerade som nu for tiden. Expediten var en rask man. Jag beundrade honom för hans förmåga att kunna göra strutar av en pappersbit. Något som jag aldrig kunnat lära mig. Ingen kunde bita av ett snöre sa svepigt som han. Men så har han också avancerat till att bli affärschef i en av vara större städer. Det måste väl ha berott på hans sätt att göra strutar och bita av snören?

När disken stod full av varor, kom jag underfund med att det var en gammal lapp jag fått tag i. Jag hade en lapp till  i fickan. På den stod inte alls många varor uppräknade. Stammande meddelade jag expediten mitt misstag. Han blev inte alls arg utan gav mig helt vänligt de varor jag skulle ha. Påsarna tömde han i respektive lådor och bingar. Kanske, ja troligen, var det hans vänliga sätt som gjorde att han fick bli affärschef. Inte det där med struten.

Troll