Brukssamhället
Den som inte är född i eller har levat och verkat i ett brukssamhälle, kan nog inte riktigt sätta sig in i hur ett sådant liv är. Det har många både för- och nackdelar. Det är några hundra människor som känner varandra och vet om varandra väldigt noga. Kanske grälar de ganska friskt ibland, men de är också rädda om varandra. Och händer det något tråkigt med någon av invånarna så stället de flesta upp som en man eller kvinna. Och utåt håller de ihop. Själv bor jag i ett brukssamhälle.
Jag skall berätta några historier från ett annat samhälle, där jag en gång bodde en kortare tid. Bruket är världsberömt för sina produkter. Jag skall inte säga dess namn. Invånarna är väldiga lokalpatrioter. För många år sedan gästade den utomordentliga Håkan von Eichwalds orkester från Helsingborg samhällets Folkets Hus. Vaktmästaren i lokalen lämnade blommor till orkestern efter konserten. Han tyckte han borde säga något för att uttrycka sin och publikens stora tacksamhet, så han tog till orda och sa på sin hembygds vilda tungomål: ”Dä hära dä va’ neog bland dä bästa vi har höert i den hära lokalen. Men så kom han väl att tänka på alla fina prestationer som samhällets lokala förmågor åstadkommit genom åren, både vad beträffar sång och musik, amatörteater, revyer och dylikt så han tillade: ”Eutifraun”. (Utifrån)
De skickliga hantverkarna på platsen hade givetvis lätt för att få jobb på andra platser. Så var fallet med en av detta samhälles söner. Han flyttade någon mil men kände kanske att han var ryckt som en ört ur sin groningsgrund. Vid midsommar satt han och tittade på när invånarna på hans nya vistelseort dansade kring majstången, varvid han upplät sin mun och sade: ”Dei kan vesst ha reuolit pau smaubreuken också.”
Det fanns en mycket skicklig jägare i trakten. Han fick vara med jägmästarna och de stora gubbarna och jaga. Men nu var det så, att en av jägmästarna hade en hund som var gammal och sjuk. Han hade bett jägaren att skjuta hunden vid något tillfälle. En dag var det stor jakt på gång. Jägmästaren var där med sin sjuka hund, liksom jägaren. Många jägmästare och andra ståndspersoner med fina bilar och dyra hundar av ädel och fin ras var närvarande. Plötsligt utropar jägaren: ”Dä ä för jävlit för monga hunnar här.” Och så lyfter han bössan och skjuter jägmästarnas hund. Det andra folket får mycket bråttom att dra undan sina hundar. En del tar hastigt in dem i bilarna.
Ett par arbetare vid bruket kom ofta i dispyt med varandra om diverse olika saker Men en dag tyckte den ene av dem att han ville anlägga fredligare tongångar, så han sa till den andre: ”Hör due, ja töcker att dä ä ett jävla bra heus deu ha beyggt, å en jävla fain tomt hae deu också.”
Något slokörad mottog han det svar han fick på sin fredliga inviten: ”Ja ska sä daj, att va deu töcker, dä skaiter ja ei”.
Det gick omkring en agent i samhället. Han tog upp beställningar på färgfotografier, eller förstoringar av sådana. Man fick lämna ett litet foto av sig själv och så kunde man beställa en förstoring i färg av detta. En ortsbo beställde en förstoring och grannen beställde en. Då kom man överens om att bägge förstoringarna skulle sändas till en av dem för att frakten skulle bli billigare. Paketet anlände med de två förstoringarna till den ene ortsbon. Då den andre kom för att hämta sin förstoring, fick han det generösa erbjudandet: ”’Deu fau ta vecken deu vell ha au dom”.
Troll