På två hjul
Min fader hade ett fordon av ädel kvalitet. Det var en svart cykel. Dess ram befann sig högt över marknivån. Han hade inköpt den vid sekelskiftet. Han hade också låtit fotografera sig tillsammans med den. Det var mycket vanligt på den tiden. Man släpade med sig cykeln in i fotoateljén. Så stod man där och sträckte upp sig bredvid sitt tvåhjuliga fordon. Modet och frisyren var ungefär desamma som nu är rådande. Så att om inte cykeln stod där och såg ut som den gör, skulle man kunna tro att fotot ar av dagens datum.
Min fader hade lyse på sin cykel. Det var en lampa som innehöll karbid. Ibland brann den. Ibland inte. Man fick fylla på vatten också. Annars avger inte karbid någon gas till lågan. På senare år satte han dit ett lyse av modernt snitt. Med generator och allt.
Vi var fem bröder: som samtliga lärde oss cyklandets svara konst på min faders höga cykel. Ramen var hög – och våra ben alltför korta i den åldern. Därför fick vi träda in det ena benet under ramen och sålunda hänga på ena sidan av cykeln. Där hängde man och såg ut som forna dagars orgeltrampare i kyrkan. Han for ut och in genom en lucka på sidan av orgeln. I sin hand höll han en psalmbok och deltog hela tiden i psalmsången. När luften tog slut (i orgeln!) syntes han försvinna i orgelns innandöme. Varefter han åter dök upp med psalmboken i näven. Men vi hade igen psalmbok i näven när vi cyklade.
När jag hängde där på cykeln brukade någon även likna mig vid en katt på en slipsten.
Vad som ytterligare försvårade cyklandet för oss var att vi endast hade en smal byväg att cykla på. På den brukade hästdragna, järnhjulsförsedda vagnar föras fram. Av varje hjul blev ett djupt spår och i mitten, där hästen satt sina hovar, blev ett spår. Det gällde alltså att cykla i mitten. Man får betänka vår svåra ställning på fordonet och att man därtill var nybörjare. Det var inte så egendomligt att man ibland spårade ur.
Vid femton års ålder blev cykeln mig för trång och jag inköpte för egenhändigt insparade medel en cykel till en kostnad av etthundra riksdaler. Vart vi än skulle ta vägen sa cyklade vi. Till fotbollsmatcher, till danstillställningar, ja t.o.m. på semester cyklade vi.
En verklig prestation gjorde en bekant till mig. Han var stark och vig som en atlet. Dessutom var han en mycket snäll och hjälpsam kompis. På den tiden var man inte så noga med efterlevandet av lagen om förbud att åka två på en cykel. Min kamrat gjorde tillsammans med några andra pojkar en cykelfärd på 30-40 mil genom nordöstra Småland. Hela tiden hade han en fullvuxen arbetskamrat sittande på ramen av sin cykel. Den åkande var handikappad och orkade inte cykla själv. Man kan fråga sig vilket som var den största prestationen, att sitta och åka på en hård järnram en sådan sträcka eller att cykla så långt med så mycket levande last. Därtill kommer att man får trampa med benen i en konstig ställning, när man har någon sittande framför sig på ramen.
Numera åker de flesta motordrivna fordon. För att få motion sitter man i istället i källaren eller på vinden och trampar på en motionscykel. Det är inte särskilt roligt. Det är skönare att trampa fram i friska luften och se landskapsvyer omkring sig. Visserligen riskerar man att få punktering. Men det ar skönare att lyss till en slang som sprack än att aldrig pumpa sin båge.
Troll