Gören portarna höga

Det skulle invigas en kyrka i vår församling. Den, som skriver detta, skulle sjunga solo i Gunnar Wennerbergs ”Gören portarna höga och dörrarna vida”.

Måtte jag bara inte bli för kyld, sade jag i förväg. Ty var och en, som har försökt sig på att sjunga, antingen det gäller på Metropolitan i New York eller på biodlarföreningens årsmöte i Emmaboda, vet hur svårt detta är, om man inte är kurant i halsen.

Alltnog, några dagar innan evenemanget erhöll jag en ordentlig förkylning. Sällan har en förkylning varit mera ordentlig. Jag ringde till en läkare, som jag känner. Han gav mig det goda rådet: ”Drick varmt och håll käften”. Jag sade, att det senare rådet har jag ofta fått av nära och kära. Men jag kunde ju inte hålla käften även i kyrkan. Dagen före kyrkoinvigningen kunde jag knappast säga ett ord. Jag ringde och sade till körledaren, att det blev intet solo från min strupe.

Men dagen D hade det lättat så pass att jag vågade försöket att häva upp min stämma i templet. Då vi skulle fara till kyrkan startade inte bilen i det bistra klimatet. Jag har fått ett par startkablar och en batteriladdningsapparat i julklapp. Alltsammans från människor, vilka i tid och otid brukar få hjälpa oss att draga i gång våra startovilliga bilar.

I min hembygd hade en man en gång en motorcykel, om vilken han sade: ”Han ä sau lättstartad, att ja måste smyga maj pau honom”. Ack. Den som haft ett sådant fordon. Med hjälp av julklappskablarna fick vi i gång bilen. ”Kablar anamma”, mumlade någon.

Nu ringde telefonen. Det var äldste sonen. Han befann sig en mil borta och skulle vara med och spela och sjunga. Inte heller han fick i gång sin bil. Vi fick hämta honom.

Uppe på kyrkans musikläktare satt vi, trettiofem musiker och väntade på processionen med korsbärare, kyrkvärdar, sex präster och biskopen själv. Biskopen stötte med sin stav tre gånger i kyrkans port. Den öppnades. Vi spelade medan processionen skred fram till altarringen. Så gick vi ner till kören, som befann sig i kyrkans främre del. Jag visste inte i förväg, om det skulle bli någon ton i strupen. Inte blev det full volym, men det gick något sånär bra. Vi tackade en högre makt, att det gick som det gick. Kanske tack vara goda vänners förböner. Ty vi tror på sådant.

Alla ceremonier vid kyrkans invigning gick fint, men frågan är om vi inte i framgångens glädje böljade gripas av hybris. De gamla grekerna varnade människorna för hybris. Om man greps av hybris, d v s övermod och självförhävelse, så drabbades man snart av gudarnas straff.

Jag minns en gammal gumma, som berättade: ”Jag har bara varit högfärdig en gång. Jag hade fått en ny sjal. Jag tyckte jag var fin och sträckte på mig, då jag gick över kyrktröskeln. Men jag såg mig inte för utan snubblade över tröskeln och föll pladask in i kyrkan. Sen har jag inte varit högfärdig.”

I mitt fall klarade jag mig ända tills jag skulle gå ut genom kyrkporten. Där halkade jag på den hala isen och snön och föll baklänges. Jag slog mig rätt hårt i den del av kroppen, som befinner sig högst, då vi plockar lingon. En av klarinettisterna hjälpte mig upp och borstade av mig.

I tidningsreferaten om kyrkoinvigningen letade jag för att finna något skrivet om min praktfulla rova, men där stod ingenting.

Troll