Minnena snurrar
Det hade snurrat till i hans huvud. Nu ligger han här på golvet i sitt rum på ålderdomshemmet. Hur han än anstränger sig kan han inte nå knappen, den man skall ringa på så att personalen kommer. Hur länge han legat så vet han inte. Allt blev plötsligt svart för hans ögon.
Snöpligt slut på det hela, men han har i alla fall levat i åttiotre år. Det är inte så dåligt. Olika händelser rullar fram för hans inre. Så som han själv nu ligger här hjälplös, på samma sätt låg en gång en levande varelse som han hade hand om. Han var tjugo år då. Det fanns inte jobb hemma. Han for till Södermanland och arbetade med skogshuggning och timmerkörning på ett stort gods.
Inspektorn hade sagt till honom att köra med två hästar för att hämta en stor timmerlast ett stycke in i skogen. Han stannade vid vältan. Det var en bergssluttning. Vid denna tid fanns inga lyftkranar eller griplastare som nuförtiden. Man fick lyfta upp ena ändan av stocken och sen försöka få upp även den andra. Det var ett fruktansvärt tungt göra. Många fördärvade ryggen, ja hela kroppen, särskilt de som inte kunde den rätta tekniken.
Det var mossa på berghällen, där hästarna stod. Det var halt. En av hästarna halkade och föll på sidan. I en fördjupning i berget hamnade hästen på rygg och låg och sparkade i luften. Hästen kunde inte ta sig upp själv. Det gick inte att, dra upp honom. Skulle man ge sig av efter hjälp? Då kanske hästen var död då han kom tillbaka. Slutligen kom han på att koppla den andra hästens kedjor och linor på ett sådant sätt, att de var fast i den liggande hästens sele. Han manade på den stående hästen allt vad han kunde. Fradgan rann ur den liggande hästens mun. Den stående hästen gjorde ett par ryck. Snart befann sig bägge djuren på benen. Körkarlen talade aldrig om historien för någon på godset.
Nu ligger han själv här, liksom en gång det arma djuret. Att det skall vara omöjligt att nå ringledningen.
Han minns en annan gång. Han arbetade på glasbruk. Man skulle rulla en tunna med drivmedel uppför en brant trappa. De var tre karlar. Själv gick han i mitten. Den vänstra karlen tappade sitt tag. Så gjorde även den högra. Själv orkade han inte hålla emot. Tunnan började rulla nedåt. Skulle han själv hamna inunder den? Det fanns en fördjupning mellan trappans nedersta trappsteg och en där utanför liggande tröskel. Han kastade sig ner i den fördjupningen. Tunnan studsade över honom, men gav honom samtidigt en kraftig knuff i ryggen. En viss känning har han kanske av det än. De andra arbetarna kom ängsligt och frågade hur det var med honom. Han klarade sig den gången.
Nu är han åttiotre år och ligger här hjälplös.
Det värker i rygg och huvud. Han lyckas med stor möda kravla sig fram vid sidan av sängen så att han når ringledningen. Han trycker ett par gånger. Ett par unga flickor kommer rusande.
”Hur är det med Karlsson? Va i all sin dar är det med Karlsson?”
”Jag vet inte vad som kom åt mig. Det bara snurrade och så blev det plötsligt svart omkring mig. Sen jag vaknade har jag hunnit tänka och minnas en hel del.”
Flickorna tar hand om honom. De hjälper honom upp i sängen och stoppar om honom. De är så rasande snälla, de där flickorna.
Troll