Slagrutan

Då jag var liten, kom en farbror till oss. Man letade efter vatten. Till ändamålet använde mannen en slagruta. Den bestod av en videklyka. Med mycket viktig min gick han runt på tomten. Ibland vred sig videklykan in mot hans bröst. Han sade, att ”det var rent omöjligt att hålla emot”. Ibland fylldes klykan av sådan kraft, att den vred sig ur mannens grepp och barken på kvisten gick av. Mannen, som gick där med kvisten, påstod att slagrutekraften hade inte alla begåvats med. ”Det är olika hur mycket elektricitet man har i kroppen”, sade han.

Då jag försökte med klykan kunde jag inte förnimma någon som helst rörelse i videkvisten. Den låg snällt kvar I samma ställning som i utgångsläget. Varav jag förstod, att min inneboende elektricitet var mycket svag, på sin höjd något volt. Eller som ett urladdat ficklampsbatteri. Kanske har jag råkat ut för alltför många urladdningar? Men då min yngre bror fick tag i videklykan, vred sig denna raskt in mot hans bröst, oavsett var han befann sig på tomten: Av detta kunde man misstänka, att någon underjordisk sjö eller flod befann sig under våra fötter.

Förmodligen hade min broder någon magisk kraft som jag saknar. Ty jag erinrar mig även, att då vi utförde experiment med ett trekantigt bord, var han betydligt mera framgångsrik än jag. Vi satt runt bordet med våra fingrar tryckta mot’ bordskivan. Då han befann sig vid bordskivan lyfte bordet villigt och glatt på sin ”ja-fot” sin ”nej-fot” eller sin ”räknefot”. På detta sätt kunde bordet ge svar på ganska invecklade frågor. Men då jag intog min broders plats vid bordet: miste hastigt bordet sin förmåga att lyfta på benen. Det stod där stadigt med tre ben i golvet och gav sjutton i att svara på några som helst frågor. Allt detta synes mig kunna bero på min så gott som totala avsaknad av elektricitet. Kanske har jag alltför mycket motståndsrörelse i kroppen. Där andra har kilowatten har jag bara vatten.

Detta drama utspelades innan borrmaskinerna gjort sitt segertåg över landet. På den tiden borrade man i berg genom att slå på mejselformade borr med en slägga. Vi uppletade den plats, där slagrutan gjorde det kraftigaste utslaget. Därefter eftersändes en man, som var expert på att spränga brunnar. Han hade en mycket tillbucklad hatt. I sitt dagliga tal använde han sig av ett flertal phula ord. Kanske beroende på att han arbetat så mycket underjordiskt.

Dessutom var han storkonsument, evad det gällde snusförbrukning. Men han var en hejare till att borra brunnar. För att spara tid, för att han inte skulle behöva vänta så länge på sprängskotten, använde han vid sina sprängningar mycket kort stubintråd. Jag har senare i livet träffat folk, som skrutit över att de har haft kort stubin. Denne man satte rekord härvidlag. Till sitt valspråk hade han tagit Povel Ramels ord: ”Underbart är kort.”

Därför inträffade det en dag, att skottet small, då han ännu befann sig på översta pinnen av den stege, på vilken han tog sig upp ur brunnen. Kanske hade han försinkat sig lite med att efter tändningen av stubintråden stoppa sin pipa och tända denna med samma tändsticka, med vilken han tänt stubintråden. Hur som helst fick han efter krevaden köpa ett par nya blåbyxor, en stege och ett par nya trätofflor. Ty den ena toffeln fick flera svåra rispor och den andra sprack. Tur att han inte själv var under toffeln. Men han hade inte skjutit förgäves. Då vi tittade ner i brunnen, kunde vi se en Vattenstråle från dess botten spruta mot höjden. Den sprutade en halvmeter upp i luften och påminde till utseendet om de plaskfontäner vi sett i de stora städernas parker.

Troll