Motiga motorer

I min barndom fanns det en lastbilsägare i byn. Han hade en dålig lastbil och en ständigt dålig ekonomi. Som väl var fanns det en karl med stabil ekonomi som då och då kunde hjälpa honom med ett handlån. Då det var så. dags infann sig lastbilsägaren hos sin mecenat, tog upp sin plånbok och vrängde densamma ut och in. Mannen med den stabila ekonomin tog då upp en sedel av lämplig valör och överlämnade den. Lånet gäldades alltid punktligt och ceremonin kunde därför många gånger upprepas.

Då lastbilsägaren kom hem med sin bil på. kvällarna, parkerade han i en nedförsbacke och lade ett stort vedträ framfor framhjulet. Han parkerade i nedförsbacken for att han lättare skulle kunna starta morgonen bilen morgonen därpå. Vedträts uppgift var att hålla bilen stilla, ty handbromsen väl inte riktigt vad den borde vara. Men var och en av oss människor har alltid något gott att lära ut till våra medmänniskor.

Mitt motorkunnande har aldrig varit något att hurra för. Jag forstår mig inte alls på maskiner. Som liten utmärkte jag mig genom att krångla med mors symaskin. Jag fick den till att ta hoppstygn och övertråden snodde ihop sig med undertråden på ett otillbörligt sätt. Mor grät och förmanade oss. Hon hade inte råd att köpa färdigsydda kläder till sina åtta ungar utan hon köpte stuvbitar i affärerna i den närliggande staden Nybro. Av dessa stuvbitar sydde hon oss cheviotbyxor, västar och sjömanskostymer på sin gamla symaskin. Men hur skulle hon kunna göra det, när vi hade varit och grejat så att symaskinen tog hoppstygn.

Mitt sällskap hade aldrig någon god inverkan på den nyttiga symaskinen. Senare i mitt liv har jag heller aldrig haft något gott inflytande på. gräsklippare, mopeder eller bilar. Dessa har heller icke haft något’ gott inflytande på. mig. De har alltid visat sig från sin allra sämsta sida och förmått mig till att i min mun taga ord och uttryck, som utan minsta tvekan kan betecknas som rent av syndiga.

Hela mitt motorkunnande har jag fått av lastbilsägaren, som jag började berätta om. Detta motorkunnande har· jag haft mycket nytta av i livet. Lastbilsägaren förkunnade: ”Om motorn inte startar, så värm tändstiften på spisen”. Ack huru mycket glädje har jag icke vid olika tillfällen haft av dessa råd. Då jag åkte moped och fick motorstopp, brukade jag gå in i bondgårdarna och värma mig själv vid deras härdar och mitt tändstift på deras spisar. Samtidigt fick jag en härlig pratstund med bondmoran eller bondfadern eller kanske rent av bonddottern.

En gång infann sig två motorkunniga män vid mitt hem och skulle kapa ved, men de fick inte i gång sin motorkap. De skruvade och grejade. Då sade jag: ”Gå in och värm tändstiftet på spisen”. De log medlidsamt så som bara kapare kan le och fortsatte att skruva, helt och hållet nonchalerande mitt råd. De fick inte i gång vedkapen den kvällen. Inte heller’ nästa kväll. Då gick jag åter ut till dem, talade och sade: ”Värm tändstiftet på spisen”. Efter mycket stor tveksamhet gick de modiga motormännen in till vår vedeldade kokspis, lade därpå tändstiftet, och bar sedan det heta stiftet på en sopskyffel ut till vedkapen igen. Det var för varmt att hålla i handen. Då de åter satt dit stiftet och drog i startveven, sade vedkapens motor: ”Sprutt, sprutt, sprutt” och kaparna kunde börja sin energiskapande verksamhet.

Troll