På marknaden
Varje år på sommaren är det marknad. Pojkarna vill alltid, att jag skall åka med till marknaden. Kanske vill jag egentligen själv fara dit också, fastän jag tycker att det hela är ett onödigt spektakel. En gång i tiden hade säkert marknaderna en stor funktion att fylla. Det var då folk begav sig dit för att sälja sina kor, hästar eller oxar. Jag har hört någon berätta om hur han fick följa med sin far med oxar till marknaden. Det var på vintern. När de skulle hem hade de ett par stutar med sig. En av dem slet sig loss och stack iväg rätt in i skogen. När de äntligen fått den fast igen, var de dödströtta, och så skulle de gå fyra mil på natten. De fick övernatta i ett torp hos en släkting, innan de gick hela vägen hem. När de kom fram till övernattningsstället var de dödströtta, genomblöta och uthungrade. Skorna var som slarvsyltor.
I min tidigaste ungdom hade de ännu kor till försäljning på marknaden. Min far sålde en ko där. Min mor grät då han kom hem utan kon. Hon var så fäst vid sina kor. Kanske fick far någon tia mer an han räknat med, så att han inte kunde låta bli att sälja. En tia var mycket pengar I början av 30-talet.
På marknaden står en kvinna från Luleå och säljer ”Renkorv”. Det finns andra korvförsäljare, men hon verkar mest trevlig och sympatisk. Av henne handlar jag korv för 25 kronor, blott for hennes vackra ögons skull. Jag får smaka innan jag köper. Jag känner folk i Stockholm, som går runt i affärer hela dagarna och bara provsmakar diverse varor. Det är soppor, korvar, ostar, tesorter och karameller. De försörjer sig med föda rätt sa bra på det sättet. Det gäller bara att hålla reda på annonserna. Jag minns, en gammal farbror från min barndom. Han brukade smaka tio ostsorter. Sedan gick han utan att köpa ost.
Här på marknaden fanns det bara korv att leva av Mina pojkar inhandlade ärtor, samt rör, i vilka ärtorna kunde utblåsas i önskad riktning. Med ganska stor träffsäkerhet nådde de sina mål. De sköt en hel del på småpojkar från grannsamhällena. Dessa svor lett och tjurigt och sköt tillbaka. Detta medförde att även jag träffades av somliga salvor. ”Luften var kryddad av tusen. de salvor”, som vedhandlaren sjunger då han går vakt över Ven. Maria Nyckelpiga svävade över oss. Någon yr ollonborre syntes inte till. Annars fanns det väl de som velat vara en sådan.
Där fanns så många vackra flickor. Jag lade märke till ett ungt par eller rättare sagt en trio. Alla tre var lika söta. Hon var mörk och brunhyad och var klädd i lappdräkt och lappjäxor. Hon utstrålade lugn och harmoni. Hon bar på en gullig mörkhyad pojke. Ibland gick han på marken i yllesockor. Han hade inga skor. Fadern var lika vacker sam övriga familjen men mera ljushårig. De såg ut som om all världens sorger vore dem fjärran. Har ni inte någon gång känt en stor lust att fråga en människa vem hon är, bara för att hon ser så trevlig ut? Jag hade gärna velat fråga dem vilka de var och varifrån de kom, men gjorde det inte. Det kommer alltid att vara förborgat for mig vilka de var.
Verkningarna efter mina pojkars marknadsbesök kommer att bestå. länge. De är så nöjda med sina inköp. De tycker de gjort verkliga fynd. Undra på det. Vid en inventering visar de konstgjorda ormar, grodor och krokodiler, av mjukplast. ”Högar” och ”kringlor” av naturligt utseende. Tjugotvå stinkbomber, tre bengaliska eldar, ett halvt kilo ärtor och fem plaströr. Vad mera kan en åttaåring begära?
Troll