Glasarbete

På den tiden stod det en ”uppläggare” vid kylröret. Man fick sätta glaset i en lucka. Sedan tog uppläggaren glaset med en lång gaffel och lade det i en ”panna”. Pannan var egentligen en plåtvagn. Inuti kylröret gick en lång rad med sådana plåtvagnar, sammanlänkade med en kedja. När de kom till kylrörets mynning var glaset tillräckligt avkylt.

Numera har man i stället ett löpande band inne i kylröret. Uppläggaren hade ett ganska stressande jobb. Om inte inbärarna, som i allmänhet var småpojkar, satte glaset på rätt sätt, brukade han ge dem en rungande örfil, men jag fick aldrig någon örfil av honom.

En kvart över fem fick man stiga upp på morgonen. Det kändes inte något vidare att ge sig ut i den kalla vintermorgonen. Jag minns att jag önskade att jag varit greve eller någon annan högt uppsatt person, ty jag föreställde mig, att de inte behöver stiga upp så tidigt på morgonen.

På den tiden blåste man upp burkar med pipa i en form. Man tog på en glasbit på pipan i ugnens degel. Så blåste man den i en järnform. Det glaset som kom att befinna sig ovanför formen blåste man ut till en stor bubbla. Det är fortfarande hett men ganska tunt. Därefter slog man loss det tunna glaset från pipan. Inbäraren fick köra en trästake genom bubblan, så att spetsen av trästaken befann sig i burkens botten. Man fick bära en stake med påträdd burk i vardera handen. Ibland kunde det hända, att det tunna glaset vid burkens kant lossnade, kasade ner och blev hängande som en manschett på inbärarens hand. Detta hände mig. Jag vågade inte slänga burk, manschett och alltihop på golvet utan sprang med svidande handleder till uppläggaren med min börda. Han röt till mig: ”Är du räddare om burken än om dina händer?”

Då jag var hemma på frukostrasten, grät jag. Mina äldre bröder skrattade åt mig för att jag grät för så lite. Syskon är som bekant inte alltid snälla mot varandra. Men mor visade mig stort deltagande. Det blev balsam på brännsåren. Jag har märke efter dem än.

Det var egentligen olagligt att ha så ung arbetskraft, men det var mycket vanligt. Vi hade order, att om det kom folk från yrkesinspektionen (eller vad det hette på den tiden), så skulle vi hastigt smita ut någon bakväg och försvinna medan de gästade fabriken. Det förekom någon gång att vi fick utnyttja den möjligheten.

Min lön utgjordes av en krona och åttiofyra öre om dagen. De som gått där några år, hade tre och tjugo om dagen. Vi nybörjare undrade vad dessa gossar med sina höga löner egentligen gjorde av sina pengar.

Tonen glasarbetarna emellan kunde ibland vara rå, men hjärtlig. Två arbetskamrater grälade. En tredje sade då till en av de trätande: ”Bär du agg till honom?” Nu hör det till saken, att i den småländska dialekten uttalas ägg och agg i det närmaste likadant. Den tillfrågade trodde, att det rörde sig om att. bära ägg och svarade häftigt i sitt affekterade tillstånd: ”Tror du ja’ ä’ sau dum så ja bär ägg te en sån j-l?”

En av arbetarna var mycket musikintresserad och sjöng mycket och ofta. Men hans sång var något av det mest falska som någonsin kommit över en människas läppar. Han uttalade ofta sitt ogillande över att hans arbetskamrater grälade. En av de trätande vände sig då till honom och sade: ”Du säjer att dä lauter illa när vi grälar, men dä lauter j-r i maj inte bättre nä du sjonger.”

Troll