Det där med kultur

Lasse Holmkvist har kallat en dragspelare, som han intervjuat för kulturpersonlighet. När jag läste det, kom jag att tänka på kulturpersonligheter jag själv träffat under min levnad. Under flera somrar gick jag och letade efter gamla fornlämningar åt Riksantikvarieämbetet. Det var bl. a. stenrösen som skulle prickas in på en karta. Under dessa vandringar fick man gå runt i bygderna och fråga folk, om de kände till några fornlämningar. Kanske hade folket hört några sägner. Dessa kunde sedan vara vägledande vid sökandet efter det som var ”gammalt och fornt”.

Man träffade många intressanta. Personer. På en plats hänvisade man mig till en bonde. Han var ungkarl och bodde ensam på gården. Det sades om honom, att han sällan sådde i rätt tid på våren och inte heller skördade i rätt tid på hösten. Lupiner och andra före detta odlade växter frodades vilt i trädgården. Då jag kom in i huset, sprang ett flertal katter kring benen. I taket syntes stora fläckar. Sådana som bildas då vattnet rinner in genom taket. På många ställen i rummet hade mannen satt under hinkar och baljor, där det rann som värst. Så träffade Jag mannen själv. Han visade sig vara en mycket beläst man. Intet mänskligt tycktes vara honom främmande. Min egen horisont är inte så vid som den borde vara. Men så mycket kunde jag ana mig till, att mannen var hemma på områden, vilka är okänt land för Johansson och Svensson och Petersson. I varje fall för 99,5 procent av dem.

Därmed inte sagt, att vi som heter något annat skulle vara mera bildade. Musik var hans allt överskuggande intresse. Hans ögon lyste och strålade, då han talade om musik. När jag såg hinkarna och baljorna, tänkte jag, att Chopins ”Regndroppspreludium” borde väl särskilt tilltala denne man. Om detta fick jag aldrig någon visshet. Men så förde han mig in i ett annat rum, där det stod ett piano. Han satte sig att spela, efter att först ha gjort några gymnastiska uppmjukningsövningar med sina fingrar. Den fuktiga luften hade på ett ogynnsamt sätt påverkat stämningen i pianot. Mannens fingrar hade blivit präglade av arbetet på åker och äng. De lydde inte helt villigt hjärnans intentioner. Men det var inte att taga miste på mannens vilja, intresse och hänförelse. Han var en kulturpersonlighet.

Vid glasbruket därhemma arbetade en man, som kunde växters namn på svenska och latin. Det sades, att han lärt sig engelska, tyska och franska efter frökataloger. Om man letade rätt på en sällsynt växt och visade honom, så höll han ett långt föredrag om växten.

En doktor kom till vårt Folkets hus och höll föreläsning om Lapplands växter. Efteråt talade doktorn med vår självlärde botanist. Doktorn var högeligen imponerad av manens kunskaper. Ett barnbarn till botanisten, en pojke i min ålder, växte upp hos sin morfar. Jag var mycket hos honom. Vi hade ett paradis, då vi fördjupade oss i de böcker, som morfadern var ägare till. Jag hade då ännu ej satt mina fötter i ett bibliotek.

Det var underbara böcker om fjärilar, eller om Sydamerikas indianer. Morfadern var så glad, när någon visade sig intresserad och pratade med honom om böckernas innehåll. Det var den värld hans tankar levde i. I över femtio år stod han på dagarna i glasbruket i Målerås. Med hjälp av en låga skrängde han av vinglas i en viss höjd. I slutet av 40-talet skrev jag till en representant för Sveriges Radio (Radiotjänst) och bad att man skulle spela in ett reportage med mannen. Jag fick ett undvikande svar. Ett par år senare var han död.

Troll