Att resa

Den första resa jag företog mig var med hästskjuts. Jag åkte med mina föräldrar i ett sådant där ekipage som bönderna hade när de for till kyrkan. Min far hade lånat den, för vi hade varken vagn eller häst.

Vi for till en morbror och hälsade på. Det fanns åtminstone tjugo grindar på vägen. Ofta var det barn framme och öppnade och stängde. Precis som på den berömda tavlan. Far kastade till dem en slant på varje ställe, fast jag vet, att han sannerligen inte hade gott om pengar. Jag såg inget slagsmål. De hade nog kommit överens om en viss ordning i arbetet.

Under sätet på vagnen fanns en Pommac, som jag fick. Det var första gången jag avnjöt en sådan dryck.

Vid ett senare tillfälle åkte med bil vid ett släktbesök. Det var en bil med sufflett. Det fanns inte värme i alla bilar vid denna tid. Därför blev det dragigt. Mor hade nyligen fått sitt sjunde barn, som var en flicka. När kvinnor ammar, kan de få vad man då kallade ”difeber”. Mor fick som en följd av resan denna åkomma. Det blev sedan bröstböld. Hon fick 42 graders feber. Vi trodde att det var fel på termometern och skickade efter en annan. Den visade samma gradtal.

Mor skjutsades till Kalmar lasarett for operation. Under tiden kom det en annan kvinna i huset och skötte mors sysslor. Hon var ganska orutinerad i det mesta av husets göromål. Jag minns att jag fick bistå henne med råd och dåd. Jag hade uppnått den aktningsvärda åldern av sex år.

Min syster fick livnära sig på flaskmjölk. Det sägs att barn som ej blivit tillgodosedda med modersmjölk lätt får infektioner. Denna farhåga besannades i hennes fall, men hon överlevde och är numera en välbeställd yrkeskvinna.

Jag var med i samhällets musikkår. Kårens ledare ordnade en bussresa till Köpenhamn. Jag var fjorton år. Det betraktades som något oerhört att åka till denna stora stad. Inte hade jag mycket pengar att röra mig med. När det gällde att lösa diverse entrébiljetter, bluffade jag och sade, att jag inte fyllt tolv år. Funktionärerna såg lite misstrogna ut. Jag vet inte om de trodde mig, eller om de släppte in mig för att de tyckte synd om mig. Jag var rätt mager om bena och tillika om armar och hals.

För en del år sedan åkte min hustru och jag tillsammans med våra fyra barn med billigaste tågklass genom Europa. Det hände en hel del på denna resa. Barnen var fyra, sju, tio och tretton år. Nio väskor medfördes. I München beställde vi en taxi vid ankomsten. Vi stuvade in fyra barn, oss själva och de nio väskorna i bilen med chaufförens hjälp. Min fru ar hemma i tyska språket. Hon meddelade vilket hotell vi skulle vilja komma till. Chauffören pekade på andra sidan gatan. Där låg hotellet.

H C Andersen reste mycket. Han brukade gästa kungar och furstar. På sa vis bodde han gratis, vilket säkert tilltalade honom. Han lär ha haft ekonomisk läggning. Själva har vi inte haft förmånen att åtnjuta kungligt stöd under våra resor, men vi ser med förväntan fram emot en sådan utveckling. Hur är det, finns det några lediga rum på Solliden eller Drottningholm?

H C Andersen lär ha haft en mycket nervös läggning. Han kunde vara fylld av ångest, när han svalt en plommonkärna. På sitt nattduksbord placerade han en lapp med texten: ”Jag ar skendöd”. Han var alltid rädd for att bli levande begravd.

Att resa på hans tid var ofta förenat med stora strapatser. Då verklig fara hotade visade han prov på både kraft och uthållighet. Detta sätt att reagera påstås vara vanligt hos ”nervösa” personer.

Apropå resor. Svenska politiker kan resa ända till Singapore, då de skall ha konferens, och en riksdagsman är intresserad av vinodling, tror jag. Han har nämligen rest för att studera vinberg.

Troll