Ett barndomsminne

Jag är uppfödd på landet en kilometer ifrån ett samhälle. Vi var åtta syskon. Min far var grovarbetare. Vid sidan om sitt arbete på ett glasbruk hade han ett litet jordbruk med tre, ibland fyra kor. Då vi barn gick till skolan, brukade vi få ta med oss mjölken ner till samhället. Det var i slutet av tjugotalet.

Mjölken såldes för det aktningsvärda priset av 17 öre 1itern. Frun, som vi bar mjölken till lade varje dag 34 öre i ett papper och lade det i botten på den tomma mjölkspannen, när vi bar hem den om eftermiddagen.

Det var alltså för två liter. Det blev alldeles för mycket pengar att betala månadsvis, tyckte frun, som vi bar mjölken till.

En dag hände något. Jag var då fyllda nio år. Det fanns ingen riktig väg till det ställe, där jag bodde, utan vi fick gå järnvägen. Det gällde således, att se upp för allehanda fordon, som går på en järnväg. Den dagen kom det en dressin. Jag steg av spåret, medan den gick förbi. När den passerat, steg jag in mellan spåren igen, men i det skulle jag inte ha gjort, för efter dressinen kom en annan dressin. Den körde på mitt ben. De, som körde dressinen bar hem mig till mina föräldrar. Där låg jag hela dagen och väntade på att min benvärk skulle gå om, men det gjorde den inte. Framåt kvällen fick de köra mig till ett lasarett: Där röntgade de mitt ben. Det visade sig att benet var av. Jag gipsades.

Det där var en väldigt stor händelse i mitt liv. Jag fick ju åka bil. Det var minsann inte ofta en fattig människa fick det i slutet på tjugotalet.

Nu väntade jag med stor förväntan på den dag då jag skulle få åka bil till lasarettet och få gipset uppklippt. Under tiden låg jag och mådde som en prins. Ty barnen i min skolklass bar till mig godis och litteratur i massor. Aldrig hade jag ätit så mycket gott i hela mitt liv.

Och se! Jag stiftade nu bekantskap med verklig litteratur. Någon bar till mig H. C. Andersens sagor och jag plöjde igenom allihop banden. Det var Prinsessan på ärten och Stor-Klas och Lill-Klas, och Kejsarens nya kläder och allt vad de heter.

Folk talar ofta om vilken dålig litteratur veckotidningar är. Delvis är det väl sant. Men hur många har inte en gång i tiden legat på någon vind och fördjupat sig i gamla Allers-tidningar från 1900-kallt. Det var många spännande saker för en nioåring att hämta i dem. Folk bar till mig Allers från alla möjliga årtal.

I varje tidning fanns alltid något spännande att läsa. Där stod om en ung tokig individ, som tänkte åka över Atlanten i ett enmotorigt flygplan. Han hette visst Charles Lindberg. Av namnet att döma var han svenskättling.

Där stod om en herre i Italien, som hette Mussolini. Folk visste inte riktigt, vad de skulle tro om honom. Hittills hade han inte gjort så farliga saker påstod en del.

Där stod om Sven Adolf Hedin som varit i Tibet med sina kameler och haft det ganska torrt.

När jag äntligen skulle få göra min efterlängtade bilresa för att klippa upp gipset så bereddes jag en stor besvikelse. Doktorn kom till samhället där jag bodde. Dit skjutsade man mig med hästskjuts. Det blev ingen bilresa den gången.

Troll