Nu ska hela rasket rivas

I mitt hemsamhälle fanns en gammal lanthandel. Där fanns allt. Blåbyxor, fläsk, fotogen, tyger och matvaror, spik och skruvar. Allt vad man till livets nödtorft behöver. Där var vi inne och handlade som barn, om vi fått en tvåöring hemma. Vi gick in och bad att vi skulle få för två öre blandade karameller. Det blev två karameller. Expediten sa att jag fick blanda dem själv.

Det var där jag gick in och beställde efter en lapp jag fått av mor. Man hade mjöl och allehanda varor i bingar på den tiden, inte paketerade. Expediten öste upp i påsar. Det blev en hel rad på disken. Men så kom jag plötsligt på, att jag fått tag i en gammal lapp i min ficka. Expediten fick tömma tillbaka det mesta igen i bingarna. Men han var lika vänlig för det.

Åren gick. Affären fick läggas ner. Folk hade bilar och åkte till staden och handlade. Det blev för lite omsättning i kassan. Det blev bara en bostad kvar i huset. Slutligen blev det inte det heller. Huset stod tomt och det började förfalla. En del tyckte att det såg för ruggigt ut och skämde ut samhället. Det tyckte inte vi. Ty något som man är fäst vid och som gamla minnen förknippas vid, det får egentligen se ut hur det vill. ”Det är underbart ändå i alla fall”, som han sa Jeremias i Tröstlösa. Och det där med skönhet, det är ju en subjektiv bedömning helt och hållet, och något fåfängligt.

En dag, när vi gick förbi, hade en jättelik grävmaskin anlänt. Maskinen högg sin stora skopa med sina jättelika framtänder i huset så att det brakade och dånade och gnisslade och small. Jag hämtade min kamera och tog några bilder. Några år framåt, om man får leva, kan det vara roligt att se hur affären såg ut en gång.

Jag ville gärna veta något om husets historia. Därför gick jag till en man som väl känner till hembygden. Han har mikrofilmer av gamla kyrkböcker och en stor apparat till att förstora filmerna med. Man får bara köpa sådana från kyrkobokföringens början i vårt land till någon gång på l890-talet. De som är skrivna senare, är hemligstämplade i sjuttio år. Den som lever får se.

Jag fick reda på en hel del I intressanta saker. Tomten, på vilken huset låg, köptes av kapten J. M. Ekströmer. Denne var ägare. till Måleråsgården, från vilken tomten avstyckades. Denne Ekströmer var entreprenör för järnvägsbyggena Kalmar-Emmaboda och Nybro – Målerås – Sävsjöström. Huset var byggt år 1879 och förste ägaren hette Bark. En son till denne Bark uppträdde som advokat för några bönder i trakten. Orrefors Järnbruk (sedermera glasbruk) hade stora skogar och många gårdar. Bönderna hade i processer blivit av med’ den s.k. ”åborätten” eller ”besittningsrätten” av gårdarna. Min egen farfar blev av med åborätten till en stor gård.

Den nämnde Bark hjälpte tre bönder att få tillbaka sina gårdar. Min farfar dog, då han tvingats lämna gården. Min farmor, som hade flera minderåriga barn, fick som plåster på såren sätta upp en liten stuga på godsets mark, men hon fick inte marken. Jag vet inte varför ej min far och hans syskon försökte få tillbaka åborätten.

År 1882  bodde handlanden Olof Thulin i det aktuella huset. Han var waldenströmare. Den kände predikanten August Andersson, kallad Häst-August, gästade ofta Thulin och höll möten i hans hus. I en bok av Gunnar Olén läser vi: ”En gång, när Andersson predikade i Målerås och stod med ryggen mot fönstret, sköts ett hagelskott genom fönstret. Fönstret gick i tusen bitar, men Andersson förblev oskadd. Andersson behöll fattningen och stämde upp en av sina sånger: Ja Gud är snäll – Han byggt en mur omkring mig, därför sjunger jag så glad”.

När jag ser grävskopan minns jag den gamla schlagern: ”Ja. nu är det slut på gamla tider. Ja. nu är det färdigt inom kort. Nu skall hela rasket rivas. Nu skall hela rasket bort. Men jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind. Ja nu är det slut på gamla tider. Nu går lanthandeln i himlen in”.

Troll