Det hände i parken
DET VAR I SLUTET av tjugotalet, då sångaren Sven-Olof Sandberg var som allra mest populär. Ingen moders eller dotters öga var torrt sedan de på resegrammofonen hade Lyssnat till ”Lyssnar du till mig i kväll lilla mor?” Ett mäktigt SOS gick ut över hela vårt land. Hans röst var mjuk och len. Det var inte ett vrålande i still med det vi hör i våra dagar. Om S0S gick det sorgliga rykten.
Del sades att han var sjuk och ·troligen inte orkade sjunga så värst· länge till. Folk skyndade sig att köpa hans skivor. Ryktet måtte väl ha varit överdrivet, ty SOS mår ju bra nu, i skrivande stund, mer än 40 år senare.
Mitt i den SOS-feber som grasserade engagerades SOS till vårt lilla samhälle i mörka Småland för att sjunga i folkparken. Han kom, sjöng och segrade! Det blev publikrekord. Massor av· varmkorv såldes. Och mycket läsk, ty korvförsäljaren hade i ett halvt kilo salt i korvkokningsapparaten, allt i uppsåt att göra folk törstiga. Det blev de och försäljningsresultatet blev strålande.
I rasande fart tog tombolalotterna slut. Högsta vinsten var en radio. För att inte lottköparnas intresse skulle minska, stoppade en av lottförsäljarna på sig högsta vinstlotten. Sedan gick han undan för ett ärende. Man kunde inte hitta honom. Då det var endast ett fåtal lotter kvar, började man bli ängsliga. Man skickade flera bud efter honom. Slutligen fick man tag i honom. Han låtsades ta några lotter i tombolan och lade därvid tillbaka vinstlotten.
Det dröjde inte länge förrän radion föll i en lycklig vinnares händer. Men hade han vetat hur dålig apparaten var, hade han nog inte sett så glad ut. Om han hade vetat att han skulle få kosta på apparaten mera i reparationer än vad en ny radio kostade, då hade hans vinnande leende stelnat i en grimas.
VID DENNA TID RÅDDE stor fiendskap mellan de olika samhällena i trakten. En fiendskap som egentligen haft sin upprinnelse på och vid fotbollsplanen. Något sådan vore givetvis otänkbart i våra dagar. Det förekom att vartdera laget hade en hejarklack på varsin sida av planen. Dessa hejarklackar skrek ramsor som mycket påminde om de nidvisor som forna dagars vikingar brukade smäda varandra med då de träffades.
Från grannsamhället hade många kommit för att höra SOS, som hade sin söta fru med sig som ackompanjatör.
Han hade just sjungit något sentimentalt om, barndomshemmet. Landsfiskalens hustru grät. Så ock torvfabrikörens. Många andra såg deprimerade ut, då de tänkte på de lyckliga barndomsåren och jämförde med hur det var nu. Då slocknade det elektriska ljuset. Det blev skumt i hela parken.
Det sades att någon från grannsamhället skulle ha dragit ur en sladd någonstans. Troligen var detta rykte osant. En mindre sympatisk karl som icke var från platsen kom med ett dåligt skämt. Han sade, i det att han ensam flinade: ”Sven-Olof, han ser väl, han som har flamman med sig” Men hans leende försvann lika hastigt som det kommit, och publiken skrattade hårt och hjärtlöst, då Sven-Olof blixtsnabbt replikerade: ”Det var visst en som försökte att göra sig kvick, men det lyste inte något vidare omkring honom”
Troll