Signalen
Bilhandlaren tycker mycket om mig. Han ringer ofta till mig. Ofta har han fördelaktiga saker att säga om mig. Sedan brukar han fråga om jag inte skall köpa en bil av honom, eller byta med honom. Sedan han häromdagen sagt många fördelaktiga saker om mig, bytte jag bil med honom. Jag var så stolt, där jag färdades fram på vägen i den nya bilen. Förresten har jag skrivit en dikt, betitlad ”Första aftonen i den nya bilen”. Den får inte förväxlas med Erik Gustaf Geijers (också ganska skapliga verser) ”Första aftonen i det nya hemmet”.
Jag satt där i bilen och jäste alltmedan jag passerade och morsade åt en del vänner och bekanta. Men då jag körde över järnvägen, sade bilen helt spontant: ”Tut, Tut”. Vad nu då? sade jag för mig själv. Vad är detta för en bil, som ger ifrån sig onaturliga naturljud utan vidare? Jag började titta efter, om jag hängt upp mig med rocken i signalanordningen eller något liknande. Så var icke fallet. Då jag inte hörde något mera, lugnade jag mig och intog åter min överlägsna attityd.
Se där kommer major Silfverkrona, som jag blivit presenterad för på ett party. Han har sin fru med sig. Jag hälsar genom rutan. Då kommer det igen. Men nu är det längre och mera utdraget. ”Tuuuut” låter det. Majorskan tar ett långt skutt i ren förskräckelse. Majoren tittar på mig med sin genomborrande blick och ser mycket förebrående ut. Jag försöker se så oskyldig ut som möjligt, vilket jag egentligen också är. Jag försöker låtsas som om ljudet kommer från en annan bil.
Då jag åkte hemifrån hade jag tänkt, att jag skulle imponera på direktör Svensson med min nya bil. Såväl Svensson som hans hustru brukar ha så väldigt lätt för att bli avundsjuka, men när jag nu har turen eller oturen att möta honom har bilen just satt igång med en lång signal. Det är den längsta hittills. Direktör Svensson ser närmast road ut.
Mitt i alla besvärligheter, erinrar jag mig den vackra amerikanska melodin ”Glory glory Halleluja”, som i svensk översättning egendomligt nog har blivit ”Bröder hörde ni signalen?”.
Jag själv börjar nu bli smått irriterad. Jag är dock tvungen till att komma fram till en viss adress och är nödsakad att åka genom hela stan. Bilen har nu bestämt sig för att avge en enda lång signal utan uppehåll. Folk vänder sig om efter mig och stirrar som besatta: Kanske tror de att det rör sig om en ambulans eller en brandbil. Alla springer åt sidan. Bilar vilka befinner sig framför mig håller snabbt in till högerkanten. Till sist måste jag stanna. Då jag vrider om tändningen, slutar bilen att signalera. Så fort jag vrider om nyckeln, börjar det igen.
På trottoaren ser jag en ung man, som ,av utseendet att döma, verkar motorkunnig. Jag frågar honom, vad jag skall ta mig till. Han stannar och ser mycket motorkunnig ut, en motorisk bilkännare. ”Låt oss titta på problemet”, säger han. Vi öppnar motorhuven, och han låter som Henry Ford borde ha låtit i sina unga i dagar, men då han kallar vattenbehållaren till vindrutespolaren för ”kylaren”, märker jag att jag har fått tag i en bluffmakare.
Jag tackar så mycket och bilen och jag beger oss tjutande i väg. ”Vad tjuter du för?”, ryter jag till bilen. Jag får tag i en annan människa. Han säger att jag skall plocka bort en säkring, så tystnar signalen. Vi letar genom bilen men finner inga säkringar, inte ens under sätena. Så får jag syn på en serviceverkstad. Med tjutande sirén kör jag in där. Killarna kommer utrusande och undrar hur det är fatt. Efter en kvart är felet lagat.
Troll