Singoalla i våra hjärtan

Då jag var bara elva år, blev jag kär för första gången. Det var platonisk kärlek. Jag älskade henne på avstånd. Hon hade ingen vetskap om min existens. Hon lade nog aldrig märkte till mig. Så uppvaktad som hon var. Ty hon var en ung vacker flicka på cirka aderton år. Hon hade korpsvart hår och Gnistrande ögon.

singoinstr - Hon var litet hes i sin röst, men det gjorde inte så mycket, ty hon spelade mest fiol. Hon tillhörde Singoallas släkte, vandringsfolket. Folket, som inte lär vara så glada åt att vandra som många tror.

Mitt i vintern kom de till vårt samhälle och satte upp sina tält. Termometern låg under tjugo minusgrader. De eldade så gott de kunde i tältet, men det måste ha varit kallt där i alla fall. Det hände inte så mycket i vårt samhälle i vardagslag. Det var en stor händelse, när zigenarna kom. Detta folk har av många blivit beskyllt för så mycket. Men jag minns denna familj. Det var stiliga, fina människor. Fadern var en gentleman. Han såg ut som Clark Gable.

Fadern var kapellmästare i familjens egen orkester. Han spelade fiol, även han. Äldste sonen spelade dragspel. En flicka slog på trumma. Jag tyckte, att de spelade himmelskt vackert. Jag undrar, vad jag skulle tycka, om jag fick höra dem nu. Kanske skulle jag tycka, att det var dåligt med ackorden och harmonierna. Men det kan bero på att mitt omdöme har blivit utsatt för dålig påverkan genom årens lopp.

Vi småpojkar gick ofta och hälsade på i zigenarnas tält. Jag hade inte ens så mycket pengar, att jag hade råd till att låta zigenarmor spå mig. Och det var kanske lika bra det. Det är bäst att inte veta något om framtiden.

Jag minns, att det luktade fantastiskt gott av stekt fläsk i tältet. Vi frågade dem om vilka tider de åt lunch och middag. En av flickorna svarade, att de lagade mat och åt, då de blev hungriga. Det var en förståndig matordning, anser jag nu.

På kvällarna anordnade zigenarna konsert och dans i Folkets Hus. Fadern, ”Clark Gable”, spelade violinsolo. Så gjorde ock den vackra dottern med de gnistrande ögonen. Då hon någon stund slet sig från scenen och orkestern och blandade sig med folket för att dansa, samlades de unga herrarna omkring henne för att få en chans att få sväva i dansen med den sköna.

Den lille bleke och magre gossen i kortbyxor; han som stod nere vid den stora kaminen vid dörren, kunde bevittna hur vacker hon var. Hon hade en gul klänning. Någonting glittrade i det korpsvarta håret. Hon såg ut till att dansa liksom ett fjun så lätt, men det påstods, att fadern höll sina flickor i Herrans tukt och förmaning. De fick inte hoppa över skacklarna.

Flera decennier har förflutit sedan dess. Fadern spelar inte längre fiol. I varje fall inte i någon jordisk orkester. Modern spår icke längre. Hon ser icke längre in i framtiden på ett dunkelt sätt. Sina tältpålar har de dragit upp, förmodligen för alltid. Undrar, om den vackra flickan ännu lever? Kanske har hon lärt sig läsa och skriva. Läsa i böcker. Eller nöjer hon sig med att läsa människors framtid i deras händer? Kanske har hon blivit gammal och lagt på hullet. I så fall liknar hon den lille gossen, som stod nere vid kaminen och beundrade henne förälskat i smyg. Kanske har vi alla en Singoalla i våra hjärtan.

Troll