Ungdomens vår

Fabrikören kom från ett angränsande samhälle. Nu startade han en "industri" i ett par uthus. Vi var en samling arbetarbarn som slutat den sexåriga folkskolan. Det fanns inte något arbete. Därför anmälde vi oss till fabriken. Arbetet bestod i att göra handtag av läder till väskor och dammsugare. Det var särskilt noga med dammsugarhandtagen. De skulle sitta på Wenner-Greens fina grejor, av märket Electrolux.

12 - Eftersom vi var i åldern 13 -15 år var vi ännu i den ålder, då livet leker. Så fort chefen vände ryggen till hittade vi på en massa rackartyg. Det har alltid senare grämt mig, att jag inte förde dagbok under denna tid.

Vi förtjänade inte ens två kronor om dagen. Men roligt hade vi. Det var ju ett annat penningvärde än nu. Min far sålde en ko till en slaktare. Han fick 55 kronor för den. Det är väl ungefär vad en påse godis kostar i dag.

Chefen tyckte att vi inte bara skulle hålla på med att göra läderhandtag. Vi skulle lära oss spela också. Han spelade själv esskornett. Han var en ganska duktig musiker. Nu köpte han en omgång instrument från en nedlagd musikkår. Trehundra kronor kostade de. Målerås glasbruk fungerade som sponsor, som det numera heter. För den summan får man i dag inte ens än en dålig trumpet. Men där ingick bastuba, basuner och b-kornetter och esskornett. Snart började ett förskräckligt tutande.

När jag skulle träna fick jag inte sitta bland de andra familjemedlemmarna. Jag fick istället gå upp på vinden. Där var rätt kallt på vintern. Numera fjäskar föräldrarna alldeles förfärligt för sina barn på det att de skall lära sig spela. De köper instrument för tusentals kronor. Ändå lägger ungarna efter en tid av med musikutövningen.

Instrumenten fabrikören köpt var väl inte så där tip top. Ibland hängde sig ventilerna mitt i ett stycke. Någon gång förekom det att det hördes ett ljud som av en skallerorm, när man blåste ett känsligt stycke. Då hade något av småsyskonen stoppat i en knapp i hornet. Den var svår att få bort.

Det kom en pensionerad och tillika passionerad musikfanjunkare till byn och övade med oss. Ingen människa kan lära sig att spela ett instrument utan mycken övning. För en blåsare är det särskilt viktigt att läpparna fungerar. Det finns ett franskt ord "embouchure”, som beskriver detta, Om man inte tränar varje dag får inte läpparna den tillvänjning som behövs för att kunna spela. Jag hörde i radio att Arne Domnerus sade, att han måste spela varje dag för att ha denna egenskap, men det beror ofta på individuella anlag, om det låter bra eller ej.

Det är en mycket stor förmån att kunna läsa noter. Att på ett papper få en melodi nedtecknad och kunna tyda den. I dagarna läser jag Göran Tunströms bok "Juloratoriet" Den handlar bl.a. om en kör, som skall öva in Johan Sebastian Bachs stora verk, ett konstigt sammanträffande. Ty just i Sunne kyrka, som boken handlar om, där var vi, en kör från Småland, och sjöng i somras, men nu återgår vi till vår blåsorkester.

Kanske är det svårare, att ute på landet få ihop tillräckligt med kunniga och intresserade för att kunna utföra en musikalisk presentation. Det var mycket arbete för våra lärare att få ett gäng med småpojkar att spela så att det lät något så när som musik.

Vi var inte blygsamma heller. Det första stycket hette: "Ouvertyr till Raymond, av Thomas". Det är ett mycket krävande stycke. Denne Thomas är förmodligen den franske tonsättaren Ambroise Thomas 1811-96. Han skrev operorna Mignon och Hamlet. I den senare hade han lagt in Näckens polska i Ofelias I parti, som komponerades för den småländska sångerskan Kristina Nilsson.

Undrar just, vad denne Thomas skulle ha tänkt, om han fått veta, att Målerås musikkår skulle spela hans egen ouvertyr? Kanske skulle han rent av i detta läge kunnat kallas "Thomas Tvivlaren"!

Troll

Fotnot; Målerås musikkår grundades 1933.