Skjut på pianot

Det har alltid varit min varmaste önskan att mina barn skall få lära sig spela piano. Det är så med oss föräldrar, att vi av hela vårt hjärta åstundar, att våra barn skall lyckas med vad vi själva misslyckats med. Det är sådant som kallas för ”föräldraambition”, tror jag. Jag var på auktion. Där såldes ett piano för ett lågt pris. Det var ett stort, tungt, gammaldags piano. Ett sådant där som väger åtskilligt. Men det såg fint ut och alla tonerna fanns på det, både vita och svarta.

piano - En gång prövade jag ett piano, på vilket bara fanns vita toner. De svarta använder man i bitar, i vilka det finns förtecken. Jag spelade en hel del gamla bitar, i vilka det fanns förtecken. Det lät inte bra. Men som sagt på detta piano fanns vita och svarta och därför köpte jag det.

Därefter gick jag för att skaffa flyttkarlar. Efter en stund fick jag tag i fyra handfasta karlar. Sådana där som inte väjer för någonting. De påminde nästan om de där, som vi på TV ser komma in på saloonerna i Västern.

Vi lyckades hiva ut pianot ur lägenheten där det stod. Ute föll ett lätt duggregn. En av karlarna fällde upp locket till pianot och spelade på stående fot Artur Högstedts odödliga ”Kväsarvalsen”. Sedan denna komposition genomförts, lyckades vi med förenade krafter få upp det näpna instrumentet på släpvagnen efter en traktor. Alla var dock eniga om att violinen är ett betydligt trevligare instrument än ett piano.

Så kom vi då hem till vår bostad. Nu är det så, att det är aderton år sedan där nyss målades, men för fjorton dagar sedan målades där och där är nu mycket fint i trappuppgången. De starka männen hivade pianot av traktorsläpet och började med friskt mod kånka det upp för trappan.

Om det varit människor med normal styrka skulle de troligen aldrig ha kommit så långt, men nu var det sådana män som med framgång skulle ha kunnat ställa upp och brottas med professionella brottare på t ex Kiviks marknad. Trappan går i krok. När vi kommit mitt i kröken, blev vi sittande med vårt piano och kom varken upp eller ner.

En av karlarna var klämd mot väggen mitt i kröken och med pianot som en barrikad framför sig. Han kom att likna en flundra, eller möjligen en tonfisk. Han satt fastklämd där i tjugo minuter. Varje gång han andades knakade det i väggen och klingade i pianosträngarna.

Om jag haft att göra med vanliga människor skulle de nu ha givit upp. De skulle med hjälp av yxa, motorsåg och svetsaggregat ha gjort mos av pianot, för att få loss mannen, så icke dessa kärva män. De, som inte satt fast, monterade loss ledstången. Alla tog stöddiga tag. Mannen som satt fast andades. Det knakade och brakade. Pianot kom loss. Trappuppgången fick ordentliga rispor, pianot också, men upp kom det. En målare har lovat att laga trappuppgången. En polerare har lovat att polera pianot. Karlarna var svettiga. De fick varsin pilsner. Jag frågade dem vad jag var skyldig dem. De svarade: ”Du ska ha tack.”

Sådana är folket på landet. Jag sprang efter dem med en sedel. Ingen ville ha den. Senare på eftermiddagen träffade jag en man, som varit med om att flytta pianon vid flera tillfällen. Han sade: ”Ni skulle ha skruvat loss framsidan och baksidan och locket på pianot, så hade ni kommit upp utan vidare.”

Troll