Säg det i toner

Vad är egentligen musik? Luftpelare eller strängar av fårtarmar, som sätts i svängning, och ändå. Det skulle vara svårt att leva utan. Från Dalarö kyrka hörde vi en brasskvintett som framträdde i TV. Han, som spelade trumpet hette Torben. Han har varit i våra bygder och varit ledare för musikkurser, en ödmjuk och fin konstnär. Den andre trumpetaren och bastubeblåsaren kommer från våra trakter.

sandberg - Jag hörde en man en gång säga: ”Det är mig ofattbart hur en människa över huvudtaget kan njuta av musik.” Om tycke och smak skall man inte diskutera, sade redan de gamla romarna för tvåtusen år sedan. Då jag var liten hade vi en resegrammofon, som drogs upp med vev. Där sjöng Ernst Rolf, Karl Gerhard och Sven-Olof. Vi sade alltid förnamnen.

Långa stycken hörde jag inte vad de sjöng för text. Jag vet inte om mitt språksinne var dåligt utvecklat. Eller om ljudåtergivningen var så dålig. Det lät som en enda salig röra, tyckte jag. En text löd: ”Dansen går på alla brickorna, å alla mickorna ä mä.” Jag undrade vad det var för brickor och mickor. Senare i mitt liv förstod jag att det var bryggor och myggor.

Då jag var tolv år började jag blåsa althorn. En broder var och hämtade instrumentet. Jag marscherade runt matsalsbordet. Fem syskon gick i mina fotspår. Det var stoj och glam. Påminde nästan om en tavla av Carl Larsson. Fast vi hade inte så fina möbler.

Nu femtio år senare håller jag på med hornmusik på amatörstadiet. Men ”amatör” lär visst betyda en som älskar konst. Så det så!

Vi hade en lärare av stort format, såväl andligen som kroppsligen. Han lärde oss att älska musik genom att känna och lyssna, men ett har jag aldrig kommit underfund med: Hur han kom in genom den smala dörren till den fabrikslokal, i vilken vi övade, utan att behöva öppna dubbeldörrarna.

Han öppnade dock dörren till musikens värld. Jag försökte spela som han och jag försökte uppnå hans andliga format. Jag var liten mager och blek. Då, med tiden har jag kommit att likna honom, fast mer till det kroppsliga formatet än till det andliga.

Tidigt blev jag intresserad av sång. När jag i småskolan inför klassen sjöng: ”Om pappa ville ge ja en femöring, vet mamma”, då var det så tyst, att man kunde höra när ett bläckmått slog i golvet.

Jag var med i lokalrevyer. Mina fastrar och mostrar sade att jag sjöng bra. Jag trodde dem. En broder sade till mig: ”Jag tycker, att du borde skola din röst.” Efteråt tillade han: ”Så jävligt som den låter.”

Jag gick på Klosters Röstskola i Alvesta. Stora berömdheter hade gått där före mig. Jag tänkte bli en av dem. Komma in vid Krångliga Operan. Karl Nygren-Kloster hade grundat skolan. Angränsande till skolan låg sjön Salen. Bönderna runt sjön sänkte Salen för att få åkermark. Karl Nygren var en fin man, annars hade han nog sagt som Lasse Crants: ”Varför i helskotta ska dom ta å sänka nivån? Den var väl tillräckligt låg förut”.

Nygren tog det där med sjösänkningen väldigt hårt. Det var nästan värre än om min röst sjunkit några tonsteg. Jag träffade en operasångare på skolan. Han talade om för mig, vilken törnbeströdd väg jag givit min in på. Det fordras inte bara röstresurser. Det behövs penningresurser också, lät han meddela. Det hade jag inga.

 Jag valde ett liv i anonymitet. Publiken vet inte, vad den gick miste om. Tänk, om den fått uppleva en brottning på scenen mellan Birgit Nilsson och mig. Det sägs att hon har stämband som järnvägsräls.

 Troll