Minnen

I dag tänkte jag skriva något om vad jag minns från min barndom. Min far hade en gång i tiden "åborätten" till en stor gård utanför Målerås glasbrukssamhälle. Denna rätt innebar att han fick bo på gården och bruka den. Han skulle dessutom leverera träkol till Orrefors Järnbruk, som då låg där glasbruket nu ligger.

ladangammal - Vår släkt hade haft åborätten så långt tillbaka vi kan hitta i kyrkböckerna d.v.s. sedan 1741. Kanske hade de haft den mycket längre tillbaka, men det skrevs inga kyrkböcker tidigare.

I en process med Orrefors Bruk i, början av 1890-talet, förlorade farfar åborätten och fick lämna gården tillsammans med sin familj. Han blev sjuk och grubblade en del över vad som kom i ett liv efter detta. Han dog ganska nära efter.

Farmor var en människa, som inte var rädd for de höga herrarna. Hon sade förvaltare Steinek på Orrefors några sanningens ord och slutade med: "Men tack vare detta, fick han sin själ frälst". Förvaltaren svarade: "Dä va’ mer värt än hela godset".

Min farmor och min far och hans syskon fick bygga en liten stuga på ett rum och kök i utkanten av sin gamla gård. Där föddes jag och mina sju syskon. Eftersom stället låg ett stycke utanför stationssamhället, kom vi inte så särskilt mycket i kontakt med de betydligt djärvare barnen från samhället. De höll sig för att stå lite över oss och de betraktade oss som lantisar.

En man som var född på ett litet torp utanför samhället berättade en gång om hur en vuxen drivit med honom, då han som liten kom till samhället i något ärende: "Du måste skynda dig över järnvägen före klockan fyra, för si då stänger di bommarna". Den lille fick bråttom att uträtta sina ärenden, så han kunde återvända före klockan fyra.

När vi kom till samhällets station tyckte vi att vi var riktigt ute i stora världen. Där kunde vi få se tåget stå stilla på stationen. Järnvägen gick bara ett par tiotal meter från vårt boningshus. Varje gång tåget rullade förbi skakade hela huset och det pinglade i klockan som hängde på väggen.

Det var en sådan där hög väggklocka, som far med högtidlig min drog upp en gång i veckan. Det var hans viktigaste uppdrag.

Över hela tomten gick hönsen lösa. Vi använde inte hönsgård. Konstigt nog körde aldrig tåget ihjäl någon höna, men alltemellanåt fick vi pojkar i uppdrag att köra bort dem från blomlanden, ty blommorna var mera ögonstenar. Vi fick inte springa efter hönsen, "för då värper di vindägg”, sade man. "Vindägg är ägg som bara omges av ett tunt skinn i stället för skal. I uthusen hade vi i regel ett par kor och en gris.

Jag har ett starkt synminne av min mor, stående nere vid grinden. I sin hand hade hon en hink, i vilken hon fört med sig mat till djuren. Vid grinden stod hon och samtalade med en grannkvinna. Det var sommar och sol. Deras samtal handlade om saker som inträffat. Kanske hade de läst något i tidningen.

Ofta utbytte de tankar om vad som hänt i senaste avsnittet i någon följetong. Följetongen läste de, i den då mycket spridda tidningen, "Såningsmannen", där Johan Lindström-Saxon engagerade sig för hembygdsvård, nykterhet, pacifism och vegetarianism.

Och den lyssnande snorvalpen bevarade kvinnornas samtal i sitt hjärta.

Troll