Järnväg ett under

Det är etthundratio år sedan vår järnväg byggdes. Man kan förstå vilket under denna järn­väg med sina frustande ånglok måste ha varit för folket i byg­den. De hade levat på nästan samma sätt i hundratals år. De hade inte flyttat mycket på sig utan stannat i yb07 - sin hembygd.

In­gifte hade säkert förekommit i stor utsträckning. Man gifte sig gärna med någon i samma släkt, ty då visste man vad det var för folk man gav sig i lag med. Det har diskuterats mycket bland forskare om dessa spörsmål. En del säger, att det är inte bra. Dåliga anlag förstärks. Andra säger, att inga nackdelar följer med detta. Charles Dar­win, den store ärftlighetsforska­ren, var gift med sin kusin. Bland de gamla egyptierna och i den antika historien före­kommer många äktenskap in­om den mycket nära släkten.

Dessa landsbygdens männi­skor, som inte blandade sig med några andra än sina egna, de fick nu se folk från vitt främ­mande trakter fara fram genom deras bygd. Främlingarna satt där inne i vagnen, väl skilda från folket som med stora ögon betraktade dem genom tågföns­tren. Landshövdingen var med, då järnvägen invigdes. Han höll tal. De riktigt fina fick vara med och äta middag. Folket utanför, som inte fick vara med, var gla­da om de bara fick se en liten glimt av härligheten.

Vi hade en fin man till lands­hövding. Det var ingen mindre än Gunnar Wennerberg. Han som har glatt svenska folket med sina vackra sånger. Vi kan bara nämna tonsättningarna av Davids psalmer ur Psaltaren. Han blev ju allvarlig på äldre dar. Men i yngre dar skrev han Gluntarna. Text och melodi passar synnerligen väl till var­andra.

Frågan är om inte Carl Michael Bellman, Birger Sjöberg och Gunnar Wennerberg är vå­ra allra bästa visdiktare. Ja, så Evert Taube inte att för­glömma. Dessa diktare bor i fol­kets hjärtan. Wennerbergs Glun­tar handlar mest, om Glunten och Magistern. Man får en humoristisk skildring av hur en student hade det på 1800-talet.

Hur han kunde ha det med penningbrist och lån och andra besvärligheter. Ibland somnade han på en föreläsning. Vilket kan hända den bäste. Och han snarkade så besatt att han stör­de hela tillställningen och man efter mycket besvär lyckades väcka honom. Eller lyckades man inte kanske? Så mycket värre. Ja, sådant skrev han i yngre dar, den gode Wennerberg. Det sägs, att han på äldre dar ångrade att han skrivit Gluntarna. Det skulle väl ha varit sedan han blev politiker och landshövding. Men jag tror, att Gluntarna är accepterade i de bästa familjer. Till och med biskopar och domprostar (höll på att skriva domherrar) brukar sjunga dessa sånger.

Vid en del järnvägsinvigning­ar kom självaste Kung Oskar II. Han var ju också skald. Flera av släkten Bernadotte har haft en konstnärlig ådra. Vi kan nämna prins Gustav, prins Vilhelm, prins Eugen. Innan järnvägen kom såg nog rallarna till att nytt friskt blod tillfördes en del släkter, som ha­de sin boning nära spåret. ”Ral­larplantor växte som gräs, där vi gick fram”, heter det i en gammal rallarvisa. Den första dominerande växten, som syn­tes längs banvallarna, kallades förr Epilobium Augustifolium eller Mjölkört.

Nu kallas den för Rallarros för att man kan se dess vackra, lila blommor där rallarna arbe­tat och svettats. Jag tror, att det är en redaktör på tidningen Vi, som har gett den det namnet. Nu har etthundratio år förflutit. Man talar om att lägga ner järn­vägar. Men ibland samlas vi vid stationen. Ett fullt autentiskt ånglok från 1910 med gamla järnvägsvagnar efter sig kom­mer inrusande på stationen. En del av de resande är klädda i gamla kläder och uniformer. Är det inte Gunnar Wennerberg, som står därborta? Eller är det månne Glunten?

Troll