Musikaliskt

Man får knappast ha något roligt sedan man gått och gift sig. Jag får inte ens ha en liten mus i lägenheten för min fru. Min fru tycker inte om möss. Så fort hon får se en liten mus, blir hon så väldigt mössmodig och vill genast köra ut den. Det är inte bara jag som tycker om denna mus. Jag är nästan sä­ker på att den tycker om mig också. Annars skulle den inte återkomma så ofta.

Musikband09 - Den första gång jag såg den var nere i pannrummet. Det var den vinter då det var så förskräckligt kallt. Den hade gått in för att värma sig en stund. På botten av en kartong satt den och tittade på mig med sina troskyldiga små run­da ögon. Den såg ut som om den trodde att det inte fanns något ont i världen, utan bara gott, ost och sådant. Dess päls var så vacker. Jag talade till den så förståndigt jag kunde. Om hur litet vi män har att säga till om. Att det inte anses comme il faut att ha små möss i lägenheten. Att jag var rädd för att den skulle bli skadad om någon träffade den, då jag inte var hemma, osv. Jag var och hämtade en bit schweizer­ost och gav den med sig som färdkost, men om jag vetat hur svårt det var att stava till det, så hade jag hämtat herrgårds­ost i stället. Jag bad än en gång om ursäkt för min ogäst­vänlighet och min omänsklighet genom att på detta sätt kasta ut den i den värsta kylan.

Därefter tog jag kartong­en och allt och bar ut min lilla rundögda vän i vinterkylan. Jag ryste vid tanken på att någon skulle ha gjort likadant med mig, men jag har ingen sådan där mjuk och fin muspäls. En sådan är nog varm. Visserligen har någon vid nå­got tillfälle kallat mig för svin­päls. Men en svinpäls är inte lika varm som en muspäls.

Ja, så skildes vi åt för den gången. Nästa gång jag återsåg denna mus, var på sommaren, då det var varmt och skönt.

Att den kom just då, berodde väl på brist på förnödenheter. Vi hade besök av en man som jämt bar galoscher, precis som Döderhultaren. Det är den enda likheten dem emellan. Han hade satt sina galoscher ute i vestibulen. Dörren utåt stod öppen, och vi satt alla och drack kaffe inne hos oss.

Då vi kastade en blick utåt vestibulen, fick vi se min kära vän sticka upp sin smala nos ur gästens galoscher. Min vän tittade på mig. I hans ögon kunde jag tydligt läsa frågan: ”Har du ännu någon ost kvar?” På en fråga bör man ge ett klart och tydligt svar även om frågan endast utsäges med ögonen. Jag svarade helt lugnt: ”Ja, jag har några smulor. Och små smulor är också ost, som ordspråket aldrig säger.”

Jag lämnade min familj och vår gäst för att kunna göra min nykomne vän till viljes. Ur  skafferiet gick jag att hämta en bit ost för min väns räkning. Man bör ihågkomma sina gamla vänner. Antingen de har svans eller icke. Eller om deras ögon är runda eller avlånga.

Men inte ens på sina vänner kan man lita riktigt. Medan jag gick efter ostbiten, sprang musen in i vår lägenhet och sedan var det fullkomligt omöjligt att hitta den. Vår vän med galoscherna och vi letade överallt, men musen var som uppslukad av jorden.

Först flera dagar senare återsåg jag min vän. Det var en kväll när vi satt och tittade på TV som vi fick se, att min vän musen också satt borta i ett hörn och tittade på TV. Denna gång lyckades jag sätta en av min hustrus kastruller över honom, varefter jag försiktigt bar ut honom igen. Att den blev infångad, var alltså tack vare dess intresse för programmet i TV. Hoppas bara, att inte kanalcheferna blir alltför malliga, då de läser detta.

Troll