Drömmar

PJOTR TJAJKOVSKIJS sjätte symfoni spelas i radion då jag sitter och skriver detta. Det ovanliga med den är att en av dess satser spelas i fem-sjättedelstakt. Kanske påmin­ner det något om Svend Asmussens ”Hambo om bakfo­ten”, eller vad den nu heter. Den gamla visan ”Petter Jöns­son han såg i Fäderneslandet” går bitvis i fem-sjättedelstakt. Mindre drivna dirigenter brukar visst ha sjå med att dirigera den där tjajkovskijsatsen. Jag är intresserad av att lyssna till dy­likt, men det har icke blivit mig förunnat att spela sådan musik mera än en mycket kort period av mitt liv. Jag får nöja mig med att spela marscher och lättillgängliga stycken i en mu­sikkår. Sådant har jag hållit på med sedan jag var tretton år.

Blas - I min tidigaste ungdom drömde jag om att bli en mycket bra musiker. Jag lyssnade ivrigt till duktiga trumpetare. Jag beund­rade deras teknik och ton och tänkte: ”Sån där skall jag också bli, när jag blir stor!” Ibland hade jag väl funderingar på att bli regementsmusiker. De får genomgå en hård skola. De blir ofta mycket duktiga. En del går långt. Somliga kommer in på Musikaliska Akademin. När de kommer ut därifrån kan de en hel del. Har de tur kan de sluta som musikdirektörer. Danmarks främste kompositör, Carl Nielsen, gick den vägen. Han har skrivit mycken fin mu­sik.

MED TIDEN lade jag mina drömmar på hyllan. Jag nöjde mig med att bli en mindre bra musiker. Det fick bli som det blev. Jag blev en amatör. Det betyder ”en som älskar musik eller annan konst”. Det är inte så dåligt det heller. Nog har jag suttit åtskilliga hundratal tim­mar och lyssnat till musik. Visserligen har jag skrivit kåserier samtidigt, men i alla fall. Det blev två flugor i en smäll.

Jag lärde mig känna igen en massa symfonier och stråk­kvartetter och mässor och kantater och Bachs passioner enligt Matteus och Johannes samtidigt som min skrivma­skin knattrade. Vad jag skrev? Kanske får jag säga som Nils Ferlin: ”Gud må förlåta mig somliga rader.” Någon gång har jag kanske vågat använda ett annat Ferlincitat. När han var cirkusartist: ”Men ett-tu-tre hur det kom sej, fick han upp en saltomortal.”

FÖR ATT ÅTERGÅ till det musikaliska, så drabbade jag får lite sedan samman med över fyrahundrahundra hornmusiker. Det var unga, vackra gossar och flickor med skära persiko­kinder. De var i den ålder jag själv var i början av min kar­riär. Det var gamla väderbitna farbröder. En hornmusiker ger inte upp i första taget. För en del år sedan spelade jag tillsam­mans med en farbror, som var sjuttiotre år. Men det är tjugo år sedan, så nu har han väl slu­tat blåsa?

I vår musikkår hade vi en sextonårig trumslagare och så hade vi en till. Det var hans morfar. Det lät bra, när de två slog på trumma, skall jag säga. En del musikkårer hade sådana där unga vackra utstyr­da flickor som amerikanska presidentkandidater brukar ha framför sig på gatan när de är ute på valturnéer.

Många musi­kanter hade ruskigt fina unifor­mer. Det var rött och gult och vitt och snoddar och damasker. Vår musikkår skilde sig från allihop. Av ren tjurskallighet har vi aldrig skaffat några uni­former.

VI VAR DEN enda kår, vars medlemmar uppträdde helt civila. Hos oss förekom bl. a. blå lappade jeans och även s. k. islandströjor. Det var utstyrslar, som förvisso icke skulle ha fallit Herman Göring på läppen. Han var mycket för uniformer. Vår musik blev varken bättre eller sämre för det, snarare tvärtom. Men någon gång - hur det kom sej, fick vi upp en salto­mortal. Men vi kan inte, som en god vän till mig, säga att vi gått genom Akademin. Efteråt tillägger han: ”Jag gick in genom stora ingången och ut på baksidan av huset.”

Troll