Det lilla tåget

Inte så långt från där jag bor finns en nedlagd järnväg. Det var en smalspårig sådan. Inte mera an tre mil lång. Spårvidden mätte endast 600 mm. Den byggdes lite före sekelskiftet 1900. En optimistisk glasbruksdisponent var med bland initiativtagarna. WagonTroll - Så byggdes järnvägen efter franskt mönster rätt genom vilda skogen. Vid byggandet av järnvägar av denna typ var man inte sa noga med att schakta bort backarna eller ta bort kurvorna. Dessa fick helt enkelt vara kvar. Järnvägen rättade sig efter terrängen. Därför fick man också hålla låg hastighet med lokomotivet.

Mitt mellan två av e samhällena som järnvägen passerade, låg en anhalt. Eller om man ska kalla den for något sa anspråksfullt som en station. Där lär även ha funnits poststation. De brev, som avstämplats på denna station är nu en raritet. Där finns nu inte ett enda hus kvar.

Ute i gårdarna och torpen längs järnvägen bodde förr många människor. Det är intressant att höra någon av de få av dessa som ännu lever, berätta om livet ute på de där gårdarna och torpen. Om deras arbete med dikning av mossar och jobbet med att få in skörden.

Man tillvaratog den magra starren, som växte ute på mossarna. Man kunde inte ta sig dit ut med häst och vagn. Man fick istället bära in höet på torr mark.

Ibland hade man glada kalas, där gubbarna tog sig en tår på tand. Kanske en och annan tår för mycket ibland också, medan gummorna protesterade å det livligaste. Protesterna lämnades dock ofta utan att några större förändringar inträffade i gubbarnas leverne.

Alla dessa små gårdar och torp utmed järnvägen ligger nu öde. Nästan alla byggnader är borta Först planterade man skog på åkrarna. Sedan högg man ned skogen och anlade ett militärt skjutfält. Bomber och granater smäller nu om kvällarna. Unga rekryter ålar och kryper där. Signalskott och Iysraketer flammar mot himlen efter morkrets inbrott.

Människorna som bodde där är nästan alla borta. I början av 30-talet var det stor ruljangs utmed järnvägen. Ett stort antal s.k. "nödhjälpsarbetare" bodde i närheten av den nämnda anhalten i baracker. Där var arbetare från hela landet. En del var busfrön, som ställde till bråk, men många av pojkarna var skötsamma människor. Att en del skötte sig illa, medförde att alla fick en stämpel på sig. En fader i bygden som fick veta, att hans flicka hade sällskap med en "nödhjälpare" blev inte särskilt glad.

Nu är järnvägen sedan länge uppriven. Vägen ser ut som en vanlig byväg, bara något rakare med mindre tvära kurvor. Man kan cykla och åka bil där. Trots det ofta förekammande skjutandet av militären, kan man ofta träffa på älgar och rådjur där.

En man, som varit eldare på ett av loken, levde tills han var nittiofem år. Han brukade berätta om upplevelser på tåget. En gång var det en student, som ville skämta lite med tågpersonalen. I ett motlut då tåget gick sakta, steg han av och sade att han skulle plocka blommor, men då satte eldaren och lokföraren ordentligt sprutt på loket. Studenten började springa för att hinna ifatt. Det skilde bara någon meter. Då ökade tåget farten och drog ifrån. Studenten fick gå till nästa station och ligga i stationssamhället över natten. Han kom därför aldrig fram till den studenthippa han tänkt besöka.

Troll

 Fotnot: Smalspårsjärnvägen sträckte sig från Lessebo via Kosta till Målerås. Målerås var sålunda fram till 1933 en järnvägsknut med två separata stationer och bangårdar eftersom även normalspåret från Kalmar mot Nässjö också passerade samhället. Sträckningen Kalmar - Nässjö lades ned 1985 och spåren revs upp några år senare.

I Kosta finns för den intresserade ett museum som speglar smalspårsepoken. Där finns också några vagnar och ett lok till beskådan.