Möten med människor

Om man skall berätta om människor man mött, brukar man sällan erinra sig dem som är som alla andra. Man har lättare för att minnas dem som på något sätt har skiljt sig från de andra. Det verkar som om originalen håller på att försvinna. Då jag var barn, fanns det gott om folk som bröt av mot det vanliga mönstret. Numera ser man ytterst sällan t.ex. någon luffare. Förr var det en hel rad med landsvägsriddare som återkom till vårt samhälle med jämna mellanrum.

glasugn[1] - Jag minns särskilt Kalle Värmlänning. Han såg ut som en profet. Han hade ett stort gråvitt skägg. Han fick alltid mat hemma hos min mor. Då han ätit, bad han att få lägga sig en stund på pinnsoffans hårda trädlock. Det är mitt starkaste synminne av Kalle Värmlänning, när han låg där på soffan och snarkade. Han hade munnen öppen. En mun med endast en tand kvar.

Då Kalle Värmlänning drack kaffe, brukade han taga de bubblor som bildades och stoppa dem i fickan. Man fick god tur om man gjorde det, sade han till oss barn. Kalle sålde en salva som kunde användas till allt. Man kunde smörja kornas juver med den, för att de inte skulle få några inflammationer i sina mjölkkörtlar.

När Kalle fick en stund över, satt han alltid och funderade över sin apparat, vilken han alltid bar med sig.  Apparaten bestod mest av plåtskivor och hjul, med lite trådar, små stänger och axlar. Det var en evighetsmaskin. Den skulle gå av sig själv en vacker dag, sade Kalle Värmlänning. Det var bara ett par problem kvar att lösa lät Kalle meddela, men det skulle inte dröja så värst länge innan det var ordnat.

Den luffare, till vilken de största åhörarskarorna sällade sig, var Tjusar-Johnne.  Han såg ut som Maurice Chevalier. Han hade en keps av irländskt snitt. En sådan som irländare bar under de värsta striderna mot engelsmännen på tjugotalet. Och så hade han även Maurices utskjutande underläpp. En tacksam typ för karikatyrtecknare.

Tjusar-Johnne hade en enastående fabuleringsförmåga. Berättelserna handlade så gott som uteslutande om hans framgångar hos det täcka könet. Hans påstådda oemotståndlighet på det amorösa planet hade också skaffat honom hans namn.

Historierna kom i en aldrig sinande ström. Samtidigt som han berättade för åhörarskaran om sina kärleksäventyr, utförde han sysslor påminnande om dem vi ser Ria Wägner eller Åke Söderkvist ut föra i TV. Det är bara det att dessa båda pratar om den mat de tillagar. Tjusar-Johnne talade emellertid inte om så alldagliga saker som mat.

I en plåtlåda som han låtit brukets smed smida åt sig stekte han fläsk så att det osade i hela glashyttan där han kamperade. Hyttan tjänstgjorde som kök, sovplats och föreläsningslokal för Tjusar-Johnne. Ingen kunde som han tillaga ärter med fläsk i en före detta karamellburk, som han fått i en affär. Efter den noggranna tillagningen placerades burken på glasugnen för kokning. Det fanns inte färdiglagade ärter på den tiden.

Om någon skulle ha kunnat göra honom äran stridig beträffande konsten att rätt tillaga ärter och fläsk, var det möjligen Oskulden. Han kallades så för sitt oskuldsfulla utseende. Han hade stor oskuldsfulla ögon. Hans kinder var runda och hans läppar putade ut en aning. Hans ansiktsuttryck påminde mycket om de små keruber som pryder medeltida kyrkomålningar.

Oskulden sade inte så mycket. Om han sade något handlade det i regel om mat. Mycket ofta ägnade han sin tid åt den ädla konsten att tillaga ärter och fläsk. Det var hans främsta drivmedel. Drivmedel för den evighetsmaskin som var hans kropp.

Troll