Mina sängar och andras

Eftersom vi tillbringar minst en tredjedel av vårt liv i sängen kan man gott anse att sängen är en viktig möbel. Vi bör se till att vi har en säng som passar oss. I mitt barndomshem hade vi nästan uteslutande sängar med träbotten. Det var de gamla hederliga pinnsofforna. De madrasser man förr använde hade sina fel och brister. Ibland var de fyllda av halm. Ibland med något som kallades "flock", vad det nu var för något. Vad det än var, så var det aldrig jämnt fördelat i madrassen. Det låg i knölar lite här och var. Bitvis var det tomt. Madrass är ett ord som lär vara hämtat från arabiskan. Där madrassen var tom kändes träbottnen i sängen. Man sov ändå, men jag undrar hur H C Andersens prinsessa med ärten skulle ha känt sig i stjärten, Eller i ryggen. Undrar om hon skulle ha fått sig en blund?

katten - Våra pinnsoffor slog man omsider sönder. Ingen finns kvar. Kanske var man rädd för att deras stadiga hyresgäster, vägglössen, skulle överleva i dem. Det var inte många allmogehem, som saknade vägglöss på den tiden. Min mor berättade, att detta hemtrevliga djur kommit till vårt hem från ett grannsamhälle. En av sönerna i huset fick gamla tidningar, där Walter Scotts roman "Ivanhoe" gick som följetong. Om jag inte minns fel, for denne Ivanhoe tillsammans med Rickard Lejonhjärta, Fredrik Barbarossa och Gottfried av Bouillon på korstågsresa till Det heliga landet. Men inte hade man väl kunnat ana att han även skulle fara till vårt hem medförande vägglöss. Han hade behövt företa sig en korstågsresa även mot vägglössen. Där ser man vad kulturutbyte kan föra med sig. Dessa djur kom för att stanna. Mor förde en förtvivlad kamp mot dem. Först när DDT-preparaten kom dog de ut. Kanske hade det varit bättre att behålla vägglössen? Ivanhoes kamp mot hedningarna var ett intet jämfört med mors kamp mot djuren. Då hon en gång sprutade insektsmedel hördes lössen hosta: "Hjälp! Hon dödar oss med flit".

Den finaste paulun jag någonsin vilat mina trötta lemmar i befann sig i Askersund. Den var från 1700-talet. Den hade en s k "Sänghimmel". Men den var för kort. Det sägs ju, att "underbart är kort". Man fick ligga krokig i den. Svenskarnas medellängd var kortare på 1700-talet. Undrar, hur långa Bellman och Ulla var? Eller Sergel? Tänk om denna säng kunnat tala och berätta för mig, vad den varit med om! Men kanske jag då hade varit tvungen att tilldela den en varning och en erinran.

I mitt hem hade vi förutom träsängar även en hög järnsäng. På dagarna var den fylld med sängkläder. Över alltihopa låg ett vackert virkat sängöverkast. Där ovanpå låg katten och sov för det mesta. I alla fyra hörnen av sängen befann sig "sängstolpar", vilka var prydda med mässingskulor. Dessa kunde under stundom användas av oss syskon i våra animerade slagsmål. Hemmet var inte alltid en fridens boning. Alltid fanns det något att gräla om. Då min mor gick den kilometerlånga vägen till handelsboden för att dels handla och dels för att prata bort en stund hos någon väninna, överlämnade hon vakten och kommandot till min äldsta syster. Men modern hann nätt och jämnt försvinna vid skogsbrynet, förrän det började.

Min syster lyckades inte alltid upprätthålla disciplinen. Rösterna höjdes. Nappatag togs. En förgylld sängkula for genom luften. Katten lämnade sin fridfulla plats i sängen och tog ett långt skutt mot dörren. Det var tydligen hans önskan att inte bli inblandad i det hela.

Troll